Kärnkraft har varit ett politiskt elände i vårt land ända sedan Thorbjörn Fälldin blelv den stora vinnaren i valet 1976 på att kräva stopp för kärnkraften och sedan tvingades gå med på att ladda kärnkraftverken ändå. Trots folkomröstning och riksdagsbeslut är det fortfarande osäkert hur det kommer att gå för kärnkraften i framtiden.
De rödgröna går till val på att säga nej till nya kärnkraftverk och låta de gamla gå så länge som det behövs. Hur länge det gäller finns det säkert olika meningar om hos de rödgröna. Men att det skulle gå att stänga alla kärnkraftverk inom några år verkar fullkomligt orealistiskt. Med en rödgrön regering får vi nog behålla åtminstone de allra flesta kärnkraftverk i många år till.
Alliansen kom fram till att man skulle få ersätta de tio nuvarande kärnkraftverken med nya. Eller det var åtminstone en vanlig uppfattning. Nu skriver centerledaren i sin nya bok, Ett land av friherrinnor, att beslutet kommer att resultera i att inga nya kärnkraftverk byggs. Hon är mycket stolt över detta, eftersom hennes parti i alla tider varit emot kärnkraft. Nu är alltså alliansen enig om en politik som i praktiken utesluter att nya kärnkraftverk byggs. Alltså enligt Maud Olofsson. Skulle inte tro att Folkpartiledaren Jan Björklund delar den uppfattningen.
Maud Olofsson bygger sin övertygelse på de två villkor som regeringen beslutade om: Inga statliga subventioner till nya kärnkraftverk och att ägarna måste ta fullt ekonomiskt ansvar vid eventuella olyckor. Inga företag kan acceptera sådana förutsättningar, menar Maud Olofsson.
Hur det är med den saken vet vi inte, men det finns ett annat skäl som gör att företag knappast vill riskera att bygga nya svenska kärnkraftverk, och det är den politiska faktorn.
Låt oss säga att Alliansen sitter kvar vid regeringsmakten efter årets val och att några företag funderar på att bygga nya kärnkraftverk. Men om de rödgröna vinner valet 2014 så kanske projektet stoppas. En sådan risk törs man nog inte ta.
För att företagen ska våga satsa krävs antingen en överenskommelse över blockgränsen, vilket inte verkar särskilt troligt nu, eller också en folkomröstning. Enligt opinionsundersökningarna är en majoritet av väljarna för kärnkraft. Men mycket kan hända och opinionen kan snabbt ändra sig om det skulle ske en olycka någonstans i världen.
Vad som möjligen skulle kunna ändra den politiska låsningen är om nuvarande kärnkraftverk blir för gamla och inte längre anses riktigt säkra samtidigt som behovet av kärnkraft fortfarande är stort. Kanske skulle ett sådant läge möjligen föranleda Socialdemokraterna att gå över till jasidan. Men då är tiden kort. Det tar i alla fall tio år att bygga ett kärnkraftverk.
Hur som helst är kärnkraften fortfarande politiskt kontroversiell och samtidigt nödvändig, vilket leder till de märkligaste politiska piruetter.