Vänsterpartiets förre vice ordförande Johan Lönnroth skriver på DN-debatt att partiets trovärdighet skadas av sällskapet i Europaparlamentet. Detta består nämligen inte bara av nordiska vänstersocialistiska partier utan också av gammaldags oreformerade kommunistpartier.
Största enskilda parti är det omdöpta men till stor del oreformerade gamla östtyska diktaturpartiet SED (numera PSD) - det parti som lät bygga Berlinmuren.
Ny medlem blir det tjeckiska kommunistpartiet som inte ens i dag, drygt trettiofem år efteråt, kan förmå sig till att ta avstånd från den sovjetiska invasionen 1968 som gjorde slut på Pragvårens demokratiska experiment. Att ett sådant sällskap är ohjälpligt komprometterande erkänns nu alltså öppet också av Johan Lönnroth.
I takt med att EU-parlamentets roll har vuxit har partigruppernas betydelse blivit allt större och vi kan i dag se ett europeiskt partimönster som i många avseenden är lika viktigt som mönstret inom varje enskilt land.
Moderater och kristdemokrater i Sverige motsvaras på EU-planet av det s k europeiska folkpartiet, EPP, där också tyska kristdemokrater, brittiska tories, franska gaullister, Berlusconis Forza Italia m fl ingår. De svenska socialdemokraterna motsvaras av EU-parlamentets socialistgrupp där tyska SPD, brittiska Labour, de franska och spanska socialistpartierna m fl är självklara medlemmar. Folkpartiet har fått sällskap av centern i parlamentets liberala grupp, där de största medlemmarna efter valet är de brittiska Liberaldemokraterna, den franska mittengruppen UDF och den s k Olivträdsalliansen från Italien.
Utöver dessa tre större grupper finns givetvis en grön grupp där det svenska miljöpartiet med sitt EU-motstånd är en något udda medlem, den grupp av kommunister och vänstersocialister som Johan Lönnroth vill slippa och ett antal högerextremister. Den svenska Junilistan har visat dåligt omdöme genom att bilda en ny grupp ihop med ett brittiskt parti som avskyr invandrare lika mycket som det avskyr EU.
Grupperna fungerar inom EU-parlamentet på samma sätt som partierna gör i nationella parlament och de politiker som får framträdande roller inom sin grupp och sitt utskott är viktiga makthavare på EU-nivå. Utmärkta svenska exempel är Charlotte Cederschiöld (m) som representerar EPP i det viktiga förhandlingsutskottet, Cecilia Malmström (fp) och den utslagna s-ledamoten Göran Färm. Frågan är om Färm hade slagits ut om hans parti brytt sig om att informera väljarna om vad EU-parlamentarikerna verkligen gör.
Att Johan Lönnroth inte vill kopplas samman med en parlamentsgrupp, där många fortfarande sörjer öststatskommunismen, hedrar honom. Men tror någon på allvar att sådana argument gör intryck på vänsterpartiets nuvarande ledning?