Demokraterna och republikanerna i kongressen har enats om en budget för de närmaste två åren som åtminstone borde innebära att den federala staten inte behöver ”stänga” sin verksamhet på det sätt som skedde i höstas.
Också resten av världen kan glädjas åt denna uppgörelse. Men den innebär inte att man enats om i stort sett någonting, utöver just att inte försätta landet i ännu en akut kris. Man kan säga att budgetuppgörelsen följer den modell för krislösning som består i att båda sidor slipper det som de tycker sämst om.
Följaktligen förblir de sociala förmånerna i stort sett orubbade. Det blir inga nedskärningar inom militären. Inga skatter höjs. Och inga nya stora satsningar av något slag kan väntas. Den enda effekten av detta, förutom att staten inte behöver stänga, är att landets återhämtning efter krisåren kan fortsätta utan störningar. Den amerikanska tillväxten är tillbaka på rimliga nivåer – kring fyra procent och arbetslöshetssiffrorna sjunker långsamt. Men i det läge som råder är denna försiktiga rörelse åt rätt håll viktig nog.
Budgetkrisen i höstas berodde på den utveckling som under några få år förvandlat stora delar av det republikanska partiet till något som närmast liknar en apokalyptisk sekt. Både presidenten och den federala statsmakten ses av somliga som illegitima, och republikaner som försökt föra normala diskussioner med sina demokratiska kollegor har betraktats som förrädare. Den tradition där politiska förslag ofta kunnat få stöd från båda partierna tycktes vara på väg att brytas definitivt.
Oförmågan att fatta rationella beslut inträffade samtidigt som den stora sjukförsäkringsreformen fastnade i ett pinsamt fiasko med en hemsida som inte fungerade. Det drabbade både presidenten och kongressen. Budgetuppgörelsen måste därför uppfattas som ett försök – också från ledande republikaner – att återställa tilltron till själva systemet.
Ilskan inom den så kallade Tea Partyrörelsen är påtaglig. En ny möjlighet att sabotera en rationell ekonomisk politik öppnas i februari när det så kallade skuldtaket måste höjas på nytt.
Det är inte sannolikt att en sådan revolt lyckas. Men de stämningar som gjort Tea partyrörelsen möjlig finns kvar. Det handlar om en frustration över en mängd olika förhållanden i samhället som kunnat exploateras av politiker långt ut på högerkanten, men som också skulle kunna ge bränsle till en populism av annat slag.
Misstron mot ”Washington” och misstron mot politiker motsvaras av en misstro mot banker och storföretag som kan skapa problem också för demokraterna. I en analys i the New Republic beskrivs en populistisk utmanare mot Hillary Clinton 2016 som partietablissemangets mardröm. I båda lägren hoppas man säkert att den ekonomiska återhämtningen blivit mer märkbar till dess.