Men hur ser det egentligen ut med formen för partierna? Vilka har utmärkt sig under 2013? Vilka har visat på idérikedom och framåtanda och vilka blickar tillbaka på ett år präglat av, ja … svår torka? Nedan finns svaret.
Moderaterna (M). Efter snart åtta år vid makten verkar succéduon Reinfeldt och Borg vara lite trötta.
Under 2013 har M mest av allt satsat på att kritisera Löfvens (S) brist på regeringsalternativ, samt att fresta med ett sjätte jobbskatteavdrag – en bakelse som ganska få verkar sugna på.
Partilogotypen uppdaterades visserligen också (igen) och Borg klippte av sig hästsvansen. Det senare signalerar, måhända, att förnyelse ses som att ta ett steg tillbaka till det konventionella.
Folkpartiet (FP). FP:s 2013 exploderade på slutet. Inom partiet hade en viss mättnad på låsningen vid skolfrågan nåtts. Samtidigt hade statsråd med tydlig jämställdhetsprofil, såsom Ohlsson och Arnholm, vunnit popularitet.
Björklund gjorde därför helt rätt som prioriterade upp jämställdhetsfrågan på kongressen i november. Men skolan kom tillbaks som en jojo.
I och med katastrofresultatet i PISA-undersökningen, som presenterades i december, fick utbildningsminister Björklund en hel del skäll.Just innan visade dessutom SCB:s halvårsmätning på en tillbakagång för FP. Osäkerhetsfaktorn är hög.
Centerpartiet (C). Vid inledningen av 2013 rasade debatten om C:s ”extra allt-liberala” idéprogram. Mångifte? Plattskatt? Efter massiv kritik backade Lööf, men har sedan haft svårt att hitta rätt. Partiet har länge darrat kring fyra procent. Signaler finns dock på att man är på väg att hitta tillbaks till sin landsbygds- och småföretagarprofil.
Kristdemokraterna (KD). KD har varit bleka 2013. Göran Hägglund har visserligen varit rolig, men det räcker inte. Att det mest spännande som har hänt är att partiet lyckades rekrytera Lars Adaktusson till EP-valet säger något. Fyraprocentsspärren är ett reellt hot.
Socialdemokraterna (S). Löfven slirade stora delar av 2013 på frågan om vilka han kan tänka sig att regera med. Kritiken från allianshåll var oförtjänt, med tanke på det egna opinionsläget.
Däremot oroar att Löfven – i armkrok med LO – nu rör sig in på protektionistisk mark gällande arbetskraftsinvandring. Inte heller övertygar motsägelserna kring jobbskatteavdraget.
Löfven, som inte sitter riksdagen, är ännu relativt oprövad i debattsammanhang.S ekonomisk-politiska talesperson, Magdalena Andersson, verkar vara i form, men kommer Löfven att kunna matcha?
Miljöpartiet (MP). I maj gick MP:s partikongress mot partistyrelsen och beslutade att fortsatt driva frågan om sänkt arbetstid, samt ett avskaffande av den sänkta arbetsgivaravgiften för unga. MP gjorde därmed en vänstergir, och får svårare med trovärdigheten i den ekonomiska politiken.
Trots det gillas Romson/Fridolin fortsatt av Löfven.
Vänsterpartiet (V). Nej-sägarpartiet V har hittat mycket att trycka på stoppknappen för (nej till vinst, nej till valfrihet, etc.), de konstruktiva förslagen har däremot varit få.
Vissa väljare föredrar alltid ett ”nej” framför ett ”ja”, och i opinionen för 2013 har V sakteliga vuxit. Men varken S eller MP verkar sugna på ett samarbete.
Sverigedemokraterna (SD). SD ser tillbaka på ett år späckat med skandaler. Paradoxalt tycks dessa gynna partiet, som nu har ett stöd på omkring tio procent och tävlar med MP om att bli tredje störst. Inget övrigt parti kommer dock att befatta sig med SD.
Ja, så ser det alltså ut. Men finns det någon fråga som partierna har missat, och som skulle kunna ge det där extra lyftet? Ja. Allt fler drabbas allt hårdare – speciellt i storstäderna – av bostadsbristen, köerna, de svarta hyrorna och det generella kaoset på marknaden.
För det parti som vågar ta ett rejält grepp om den frågan finns sannolikt mycket att vinna.