Med udden mot Persson och Ohly
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
et blir - om inte ett färdigt parti - så i varje fall en kvinnolista med kraftigt vänsterstuk i 2006 års val. Förra vänsterledaren Gudrun Schyman har i stort sett sedan hon tvingades bort från partiledarposten arbetat med att bygga upp ett nätverk, avsett att utgöra underlag för en kvinnolista med sikte på riksdagen. Göteborgs-Postens uppgifter i går om att detta skall ske i samband med den internationella kvinnodagen den 8 mars bär i hög grad sannolikhetens prägel.
Under lång tid har det, med en systematik som antyder att trafiken är allt annat än slumpmässig, droppats antydningar - efter hand allt konkretare - om att ett feministiskt parti är på gång. Att den socialdemokratiska partisekreteraren samma dag avser att lansera ett eget feministiskt nätverk, "Feministas", i det genomskinliga syftet att om möjligt stjäla vind ur Schymans segel pekar i samma riktning.
Efter att opinionen under så lång tid förberetts för ett feministparti blir det närmast ofrånkomligt att denna gång löpa linan ut. Inför 1994 års val hotade de s k stödstrumporna, varav några finns med i kulisserna även nu, att bilda ett feministiskt parti om inte kvinnorepresentationen i riksdagen förbättrades. Men hota kan man bara göra en gång med bevarad trovärdiget - och därför är det nu allvar.
"Feministinitiativet" blir inte, i varje fall inte i begynnelsen, ett traditionellt parti. På den tid som återstår fram till nästa års val går det inte att bygga upp en partiorganisation med ett heltäckande program, en central apparat, länsförbund och lokalavdelningar.
Vad det i stället kommer att handla om lär bli ett "parti av ny typ", internetbaserat och nätverksorienterat. Allt talar för att det till sin uppbyggnad, och trots alla ideologiska och sakp0litiska skillnader i övrigt, blir ganska likt den junilista från EU-parlamentsvalet som av många tecken att döma kommer att bli en septemberlista till nästa års val.
Att det från tid till annan uppstår nya partier upplevs naturligtvis som knöligt och obekvämt av de etablerade partierna, men är från alla andra synpunkter givetvis helt i sin ordning. Partisystemet kan inte gärna vara en gång för alla givet, utan torde på det hela taget må väl av att emellanåt röras om av nya strömningar.
Lika lite finns det anledning att moralisera över att de nya partierna mer återspeglar it-åldern än de traditionella partiernas "folkrörelsekultur", vilken ju blivit ordentligt urlakad under de senaste decennierna.
Gudrun Schyman väljer på det här stadiet att spela ovetande, vilket är helt enligt instruktionsboken. Hon säger sig "inte känna till" att hon har något nätverk - och "vad allt detta skall mynna ut i får vi se". Hon kostar rent av på sig en fras om "ödmjukhet och tålamod", vilket knappast varit hennes credo hittills.
Ingen (som inte absolut vill) behöver låta lura sig av detta. För Gudrun Schyman handlar det om sista chansen att hålla sig kvar i toppolitiken och dess rampljus. Det är inte så säkert att hon lyckas. Visst är hon retoriskt skicklig och en styv debattör - men sprickorna i rustningen är också många, alltifrån den ytliga demokratisynen med ursprunget i bokstavsvänstern och vpk till de trista beläggen för den bristande överensstämmelsen mellan stolta paroller och solkig privatmoral.
Det nya partiet, eller "initiativet", grundas i och för sig inte med utgångspunkt i vänster-högerskalan, men kommer änd¨å av alla tecken att döma att hamna rätt långt till vänster. Med Maria-Pia Boëthius, Ebba Witt-Brattström och inte minst den sovjetnostalgiska historikern Åsa Linderborg som drivande namn lär alla förhoppningar om att kunna attrahera något större antal allmänborgerliga väljare få ges på båten. Därmed blir detta nya parti farligt, i första hand för vänsterpartiet - men i förlängningen också för socialdemokraterna. När riksdagsman Kalle Larsson (v) i Göteborgs-Posten talar om hur "spännande" det skall bli att "ha diskussioner och göra gemensam sak" med det nya partiet är det hyckleri av högsta potens. Ju bättre det nya partiet lyckas desto större blir risken för vänsterpartiet att hamna under fyraprocentsspärren.
För Vägval vänster, som redan slokar påtagligt, lär det nya partiet innebära slutet på alla förhoppningar om att kunna bilda ett eget slagkraftigt och odogmatiskt parti mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet.