Vem kan egentligen motsätta sig en starkare samhällsgemenskap där medborgarskapet är det lika naturliga som sammanhållande kittet mellan nationens invånare, oavsett ursprung och bakgrund? Nej, andan i den utredning som ska uppvärdera det svenska medborgarskapet, som tillsattes av integrationsminister Erik Ullenhag (FP), är svår att invända mot.
Medborgarskap bör vara någonting eftersträvansvärt för invånarna i ett land. Lika naturligt bör det vara att den som vill leva och verka i Sverige också ges en möjlighet att göra det fullt ut - genom att få bli medborgare. Frågan om hur detta liv ska levas är dock upp till var och en Med medborgarskapet följer en räcka rättigheter och skyldigheter som gäller lika för alla medborgare.
Det offentliga kan inte ställa olika krav beroende på hur medborgarskapet har erhållits, från födseln eller senare i livet. Det kan inte heller ställas krav på ett aktivt deltagande i samhällslivet, även om det kan önskas.
Det är således en grannlaga uppgift som utredaren Gunnar Strömmer, grundare av Centrum för rättvisa har framför sig. Å ena sidan ska han fylla medborgarskapet med innehåll på ett sådant sätt att det, med integrationsministerns ord, ska symbolisera ”en gemensam framtid snarare än en gemensam historia”. Å andra sidan måste han undvika de fallgropar som finns inbäddade i utredningens direktiv.
Hur ska till exempel uppgiften att ”undersöka om medborgarskapet i större utsträckning kan användas som ett incitament för att främja integrationen och utarbeta nödvändiga författningsförslag” kunna genomföras, utan att det resulterar i krav på språk- och realiakunskaper. Sådana förändringar riskerar dels att bli verkningslösa, dels att grumla det som borde vara kärnan i medborgarskapet - viljan att leva, verka och skapa sig en framtid i Sverige.
Självklart är ökad gemenskap någonting eftersträvansvärt, men medborgarskapet bör icke desto mindre förbli en rent juridisk fråga. Visst är det trevligt att inrätta särskilda ceremonier där nya medborgare välkomnas, men mål bör inte blandas ihop med medel.
De integrationspolitiska utmaningar som Sverige alltjämt står inför löses bäst med andra åtgärder. Sysselsättningen med arbetsmarknadspolitik, brist på bostäder med bostadspolitik, bristande språkkunskaper med undervisningssatsningar och så vidare. En utredning om medborgarskap kan inte lösa dessa problem och ska heller inte syfta till att göra detta. Men det ena kan mycket väl ge det andra.
Om sysselsättningen bland utrikes födda ökar och det upplevda utanförskapet minskar, då blir kanske även medborgarskapet attraktivt. Då är det fler som, likt integrationsminister Erik Ullenhag, vill sikta mot en framtid tillsammans.