Men det var Arafat som gav palestinierna en egen politisk identitet. Genom sin blotta existens blev han en utmaning både mot Israel och mot de arabregimer som manipulerade den palestinska saken för sina egna syften.
Hur konstruktiv Arafat var som politiker är däremot en helt annan fråga. PLO krävde länge att Israel skulle avskaffas och stora delar av dess judiska befolkning fördrivas - en sorts spegelbild av en hållning som de allra mest extrema nationalisterna i Israel intar gentemot palestinierna. Under Gulfkriget 1991 solidariserade han sig med Saddam Husseins ockupation av Kuwait, medan flertalet arabstater sympatiserade med FN-alliansen mot Irak. Det tog många år av diplomati för att förmå Arafat att offentligt överge PLO:s lika oacceptabla som orealistiska syn på Israel och erkänna både Israels rätt att existera och att konflikten måste lösas genom kompromisser.
Resultatet blev Osloprocessen, som innan den bröt samman ändå gav palestinierna institutioner och en internationell ställning som skulle kunna leda vidare till en egen stat. Skälen till att processen misslyckades är betydligt mer komplicerade än vad propagandan från båda sidor gör gällande och får sökas i israelisk ovilja att erbjuda ett fullvärdigt fredsavtal innan alla delproblem lösts och palestinsk ovilja att kompromissa innan man visste vart processen skulle leda.
Ändå fick Arafat en extra chans när president Clinton efter Osloprocessens sammanbrott vid årsskiftet 1999/2000 föreslog att en palestinsk stat skulle upprättas på nästan hela Västbanken och i Gaza. Hade Arafat gjort som Israels premiärminister Ehud Barak och sagt ja till denna plan hade Baraks ställning inför det förestående israeliska nyvalet blivit betydligt starkare. Men Arafat sade nej och hjälpte därmed i praktiken Ariel Sharon till makten i Israel.
När israeliska fredspolitiker och framstående palestinska företrädare i Genève 2003 formaliserade innehållet i Clintonplanen till ett "privat" fredsavtal var Arafat informerad - men avstod än en gång från att officiellt sanktionera detta försök att bryta dödläget. Nu talas det åter om diplomatiska initiativ från USA och Europa, med både Arafats frånfälle och den beslutade israeliska reträtten från Gaza som bakgrund.
Frustrationen inom det palestinska samhället över den svårartade korruption som frodats inom kretsen kring Arafat har blivit alltmer påtaglig under senare år. Kravet på nya val har rests med allt större kraft av grupper som vill reformera den palestinska myndigheten. Arafats intresse har varit begränsat, men lokala val har ändå utlysts till senare i höst och 67 procent av de röstberättigade uppges ha registrerat sig.
Här finns en utgångspunkt för att åstadkomma en fredlig övergång till tiden efter Arafat. De personer ur ledarskiktet strax under denne som väntas bilda någon form av interimsregering måste nu dels förmå militanta organisationer som Hamas att tills vidare avstå från terror, dels vinna legitimitet bland den palestinska befolkningen. Att hålla val framstår som det naturliga sättet att vinna denna legitimitet. Den palestinska myndighetens författning föreskriver dessutom att presidentval ska hållas inom 60 dagar efter en presidents frånfälle.
Problemet är att de två personer som just nu framstår som de naturligaste kandidaterna för att efterträda Arafat som president, förre premiärministern Muhammed Abbas och den nuvarande, Ahmed Qureia, anses ha svagt folkligt stöd. Kanske finns lösningen i en uppdelning av de poster, president för den palestinska myndigheten, ledare för PLO och ledare för Fatah, PLO:s största gruppering, som Arafat haft. På något längre sikt kan ett mer genomgripande generationsskifte väntas.
Det ligger i alla palestinska gruppers intresse att successionen sker i fredliga och ordnade former. Eftersom Israel sedan år 2000 hävdat att det är Arafat som står i vägen för nya förhandlingar med palestinierna är det också av stor betydelse att de ledare som nu tar över kan hävda att en verklig förändring skett. Båda sidor behöver en ny start.