Men hallå, det handlar om människor
LEDARE. I teoriernas luftiga värld omhuldas barnen, alla barn. I verklighetens värld är det betydligt kärvare i synnerhet för flyktingbarnen, och allra värst för de apatiska barnen.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det finns i dag i Sverige omkring 150 apatiska barn, företrädesvis från tidigare sovjetrepubliker och det f d Jugoslavien. Deras familjer har väntat, oftast i många år, på att få svar på sin ansökan om att få asyl i Sverige. Under denna ovissa väntan
har dessa barn tappat livsgnistan, drabbats av "depressiv devitalisering". De ligger passiva, får inte sällan sondmatas.
Eftersom fenomenet tydligen är förhållandevis ovanligt i resten av Europa tycks regeringen misstänka att något är lurt. Den första prioriteten är därmed att kartlägga problemet. I höstas tillsatte migrationsminister Barbro Holmberg en särskild "samordnare", vars första rapport väntas i vår.
HÄR SKALL MINSANN inget ske i blindo eller förhastat, bort det. Först forskning, därefter beslut — och efter individuell prövning i varje enskilt fall. Därom är socialdemokraterna och moderaterna rörande
överens i sin omaka allians.
Men hallå, det handlar faktiskt om människor som lider svårt, inte om att till varje pris försvara stålblanka principer.
De övriga partierna — folkpartiet, centern, kristdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet — må även de utgöra en omaka allians. Men i denna fråga är det de som står för humanism och medmänsklighet.
De förordar en s k "amnesti", i och för sig ett oegentligt uttryck eftersom ingen gärna kan hävda att det skulle vara brottsligt i sig att söka politisk asyl. Tvärtom är det ju en rättighet.
I detta sammanhang innebär uttrycket att de omkring 150 barnen och deras familjer skulle beviljas asyl på ett bräde, så att ovissheten kan skingras och förutsättningar skapas för en vändpunkt för de sjuka barnen, så att en läkningsprocess äntligen kan komma i gång — i bästa fall.
MEN DET VILL migrationsministern inte höra talas om. Att lyfta fram "ett speciellt sjukdomstillstånd" och "särbehandla det" skulle "öka risken för att ännu fler flyktingbarn blir apatiska".
Migrationsministerns metalliska malande är på denna punkt alldeles särskilt obegripligt. Vad vill hon säga med denna grumliga formulering? Insinuerar hon att andra föräldrar skulle på något icke närmare specificerat sätt uppmuntras till att manipulera sina barn till att bli apatiska så att familjen får uppehållstillstånd? Alldeles bortsett från att det knappast torde vara möjligt att simulera "depressiv devitalisering" — har inte migrationsministern, i synnerhet migrationsministern, ett ansvar för att rida spärr mot denna typ av närmast rasistiskt inspirerade främlingsfientliga fördomar i stället för att stryka dem medhårs?
SAKLÄGET är ju att den svenska asylprocessen nu äntligen, efter åratal av sölande från regeringen, står inför sin reformering. Utlänningsnämnden skall avskaffas och asylansökningar i fortsättningen prövas i förvaltningsdomstol, förhoppningsvis med en förbättrad rättssäkerhet som resultat. Det ligger inte ens från rigida principiella utgångspunkter något orimligt i att man med en "amnesti" ger det nya systemet chansen att börja med ett "rent bord" och
låter de sista sökande från det gamla, sämre systemet få slippa den sista delen av en utdragen asylprocess som snart ändå skall upphöra.
NÄR KRITIKEN i gårdagens riksdagsdebatt blev för tålamodsprövande flydde migrationsministern till sedvanliga självbelåtna formuleringar om den förment förnämliga svenska flyktingpolitiken. FN:s generalsekreterare hade minsann prisat Sverige för våra insatser.
Men sanningen är att varken Sverige, eller för den delen resten av den rika västvärlden, har så mycket att yvas över. Det är en mycket liten rännil av flyktingar som orkar ta sig hit. De stora flyktingmassorna i dagens värld tas om hand av fattiga länder i Asien och Afrika.
Det åldrande Europa bygger murar mot omvärlden — trots att demografi och upplyst egenintresse talar för att vi borde ta emot långt fler flyktingar.