Men vi kan ju i alla fall engelska
Franska ännu ett språk i kris. Tyskstudenten snart ett minne blott. Så lyder rubrikerna på två av Högskoleverkets senaste pressmeddelanden. De flesta som är intresserade av språk känner antagligen igen sig. Verkets undersökningar bekräftar ett intryck som är väl etablerat sedan många år.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
De tre rapporterna från Högskoleverket ger sammantaget en bild av språkkunskaperna i Sverige som borde bekymra landets politiker. Vi rör oss, som Svenska Dagbladet i en välfunnen formulering beskriver det, in i en europeisk union men bort från en europeisk kulturgemenskap. Och det handlar alltså inte bara om sjunkande kunskaper och färre studenter i franska och tyska utan också om att kunskaperna i engelska är svagare än vad vi länge inbillat oss.
När det gäller engelskan är det nog inte förmågan att förstå och muntligt uttrycka sig på den typ av engelska som förekommer i filmer, populärmusik och it-sammanhang som brister. Men så snart det handlar om att i skrift uttrycka tankar på ett korrekt och begripligt sätt blir det, enligt Högskoleverkets undersökning, betydligt sämre.
Särskilt uppseendeväckande är att detta i så hög grad gäller studenter som siktar på att bli lärare. Trenden pekar rakt mot en sjunkande standard framöver på engelskundervisningen på grund- och gymnasieskolenivå.
När det gäller tyska och franska är situationen direkt oroande. Franskan är ett världsspråk med stor spridning inte minst i Afrika och Mellanöstern och tyska är det språk som talas och förstås i många av de länder som har störst betydelse för Sveriges handel och ekonomi. Ändå väljs språken bort redan i gymnasieskolan till förmån för ämnen där det är lättare att få höga betyg.
Det leder i sin tur till att antalet studenter som läser t ex tyska på högskolenivå har minskat kraftigt och att många högskolor får lov att lägga ned sina utbildningar i språket. En del högskolor har startat nybörjarutbildningar i tyska, men dessa har hittills inte lett till att särskilt många gått vidare till att läsa tyska på högskolenivå.
Språkkunskaper upplevs tydligen inte som tillräckligt viktiga, trots att alla borde veta att verkligheten är den motsatta. Alltför många tror att det går att ta sig fram inom näringsliv eller offentlig förvaltning med halvbra kunskaper i engelska som enda instrument för att klara de allt mer nödvändiga internationella kontakterna. Men vad som i verkligheten hotar är att svenska företrädare på den europeiska och internationella scenen blir kulturellt handikappade. En sådan utveckling har till sist ett pris, som också kommer att kunna mätas i pengar.
Universitetskansler Sigbrit Franke i har i två års tid begärt hos regeringen att högskolans språkundervisning ska koncentreras till färre lärosäten i syfte att garantera en tillräcklig kvalitet. Hon har hittills inte fått något svar.
Att problemet är verkligt illustreras av läget vid högskolan i Skövde som nu riskerar att förlora sin examensrätt i franska till följd av för låg kvalitet — där saknas i dag forskarutbildade lärare, vilket rimligen borde vara ett minimikrav för undervisning på denna nivå.
Men den långsiktigt viktigaste åtgärden måste vara att höja språkens status i skolan, både i grundskolan och gymnasieskolan. När högstadiets nybörjarundervisning i franska och tyska ibland mest tycks vara på lek är det bara de mest motiverade eleverna som vill fortsätta.
Någon form av viktning av språkbetygen när nya studenter söker till högskolan är uppenbarligen nödvändig. Och det skulle vara till stor nytta — också för arbetsgivarna själva — om krav på goda kunskaper i engelska och åtminstone ett annat språk var regel när det gällde kvalificerade tjänster.