Ingenting verkar kunna stoppa Kina. Världens största land är nu också en av världens största ekonomier, och större blir den. Förra året registrerades en BNP-tillväxt på över 10 procent och mellan 1990 och 2006 mer än tredubblades den kinesiska ekonomins storlek.
Samtidigt blir Peking alltmer självsäkert i utrikespolitiken. Kinesiska företag och ambassader väller ut i tredje världen, där de deltar i en allt hårdare tävlan om olja och naturgas. Militärbudgeten har nästan femdubblats på ett decennium och man har redan skickat upp sin första människa i rymden.
Kina framstår i dag som en stormakt på väg mot supermaktsstatus, ett land som i kraft av sin storlek och ekonomiska succé kommer att tränga till och med USA åt sidan. Det väcker en nervös beundran i många länder, fruktan i andra. För samtidigt som Kina nu blivit en av jordens viktigaste ekonomier, med allt större politiskt inflytande, förblir landet en sträng diktatur.
Partiets röst är den enda som får höras i Kina, och fredliga dissidenter som Liu Xiaobo fyller fängelserna. Grannländerna ser med tyst panik på Kinas växande inflytande, och omvärlden förskräcks över hur Peking stoltserar med sin amoraliska utrikespolitik. Mänskliga rättigheter är inte ens ett eftersatt mål för kinesiska diplomater, utan ses snarare som ett hinder att undanröja.
Ja, Kina blir allt mäktigare, allt hungrigare och aggressivare i utrikespolitiken. Men det är inte hela bilden. Kinas uppgång framställs karikatyrmässigt, i ett slags uppdaterad version av 1900-talets ”gula fara”, som en östlig flodvåg av ekonomisk och politisk imperialism som kommer att svepa bort oss alla.
Det är inte sant. Kina är mycket långt från det slags supermaktsvälde som USA i dag utövar. Militärbudgeten är en ynka sjättedel av USA:s, och man saknar helt supermaktens infrastruktur i form av allianser, baser och stridskrafter med global räckvidd (som hangarfartyg). Lägg därtill att Kina gränsar mot 14 andra stater, inklusive bjässar som Ryssland, Indien och Japan, vilka redan är på sin vakt mot Pekings växande inflytande, och svårigheterna framstår klart.
Rekordtillväxten kan inte heller vara för evigt. I takt med att ekonomin moderniseras planar den oundvikligen ut. De strukturella problemen är stora, med hög arbetslöshet och bråddjupa klyftor mellan stad och landsbygd.
Det slutna enpartiväldet har dessutom svårt att hantera den teknologiska och ekonomiska utvecklingen. Bristen på politiskt deltagande står i bjärt kontrast till den ekonomiska autonomi som den växande medelklassen börjat uppleva, och till en ökande folklig medvetenhet om klyftor, korruption och möjliga alternativ. De senaste åren har antalet lokala strejker och protester, främst mot svåra levnadsförhållanden och korruption, ökat dramatiskt. År 2006 registrerades 87 000 sådana incidenter — sedan slutade man offentliggöra siffran.
”Bergen är höga och kejsaren är långt borta” lyder det gamla talesättet, och det står sig än. Även om kommunistpartiet utövar järnhård kontroll i de centrala organen, är det nästan omöjligt att överblicka detta jätterike, och en mardröm att genomdriva en enhetlig politik i hela landet.
Visst är Kina en stormakt, och blir bara större. Vi kommer att få se mycket mer av Mittens rike, och framför allt av diktaturens skuggsida.
Den kinesiska ekonomins behov växer ständigt, och rivaliteten med grannar och resurs-slukande konkurrenter tilltar. Dagens strikta neutralitet ersätts sakta av ren intressepolitik och en ökande militarisering av Kinas roll i världen. Även de inhemska förhållandena lär öka aptiten på självhävdelse och utrikes-
politisk aggressivitet. I dag finns just ingen annan statsideologi än ständig tillväxt och hankinesisk nationalism, och när det ena benet sviker lär partiet få luta sig tyngre på det andra.
Det återstår likväl oändliga uppgifter på hemmaplan innan Kina kan aspirera på en verkligt global roll - på att bli en supermakt. I stället för apokalyptiska fantasier om Pekings kommande världsherravälde bör vi koncentrera oss på den konkreta utvecklingen i verklighetens Kina, försöka se varthän den leder, och vad vi kan göra för att hantera både de problem och de möjligheter som därmed öppnar sig.
Mer måtta om Mittens rike
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.