Merkels starka debut
Den "lilla flickan" lär Angela Merkel på sin tid ha kallats av den dåvarande tyske förbundskanslern Helmut Kohl. Och förvisso avviker den nya tyska förbundskanslern den första kvinnan på den posten i rätt hög grad från den hittillsvarande standardbilden av tyska toppolitiker.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Redan det faktum att hon som kvinna, med sin avvikande politiska stil, lyckades slå sig fram till toppen i det mansdominerade CDU säger åtskilligt om hennes styrka, envishet och intellektuella kapacitet.
Sin storinternationella debut gjorde hon i samband med förra veckans EU-toppmöte i Bryssel, där hon spelade en nyckelroll som medlare med strategisk känsla för att äntligen få en uppgörelse om EU:s långtidsbudget för åren 2007—2013 i hamn.
Det var förvisso ingen helt igenom idealisk uppgörelse; kompromisser brukar sällan vara det. Förbättringarna i förhållande till tidigare budgetförslag var förhållandevis små. Det politiskt viktiga var likväl att det blev en uppgörelse. Alternativet hade varit fortsatt dödläge och en allt mer förlamande kris inom EU.
Angela Merkel satsade sin politiska skicklighet och prestige för att åstadkomma ett positivt resultat och därmed något av en nystart för EU. Det var en mycket värdefull insats.
Under sin korta tid som förbundskansler har hon redan hunnit att markera ett par intressanta tyngdpunktsförskjutningar inom tysk utrikespolitik. Den tydligaste manifesterades just under EU-toppmötet. I stället för det tidigare mycket markerade och närmast exklusiva samarbetet med Frankrike markerades nu en öppnare tysk roll.
Till det kommer att Tyskland markerat en svalare hållning till Ryssland än under den förre förbundskanslern Gerhard Schröder. Denne man som till sin egen skam bara kort tid efter att ha lämnat politiken öppnat sig för anklagelser om korruption genom att sätta sig på den ekonomiskt mycket lukrativa posten som styrelseordförande i det konsortium, med rysk majoritet, som avser att bygga en gasledning under Östersjön. Det skall ske med förbigående av Polen och de baltiska staterna och utan att de ekologiska riskerna med projektet till fullo klarlagts.
Det är knappast troligt att Tyskland i grunden omprövar projektet, men däremot kan man hoppas att den nya förbundskanslern med sin bakgrund i dåvarande Östtyskland ser med större realism och motståndskraft på de ryska försöken att med ekonomiska medel splittra och försvaga EU:s gemensamma Rysslandspolitik. Förhoppningen är att den ryske presidenten Vladimir Putin inte skall kunna linda henne lika lätt kring lillfingret som fallet varit med Schröder och Berlusconi.
Det hela blir inte sämre av att Angela Merkel också markerat en ambition att försöka få liv i processen att få en ny EU-författning till stånd. Det finns lättare uppgifter, men om det är något EU i
dag behöver är det just sådan positiv energi som välgörande kontrast till den konventionella visdomens surögda pessimism.