Mikaelsplatsen är inte märkvärdig - men bör bevaras
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
De socialdemokratiska veteranerna Hans Alsén, Aldes Andersson, Mary Erixon, Birgit Hedén, Erik Nilsson och Gustav Persson varnar t ex i en debattartikel i UNT 26 juni för att det expansiva byggandet i staden medför att grönytorna decimeras ytterligare. Ett exempel på en yta i fara är Mikaelsparken, andra ytor att förtiga.
Det är riktigt att de senaste årens byggboom har inneburit att innerstadens bestånd av parker och andra grönområden har minskat, i omfång och i antal.
Ett exempel är Fyrisvallsområdet som nu håller på att förvandlas till ett nytt, vackert beläget bostadsområde.
Inget fel i det, i och för sig, men nog hade det varit på sin plats med en grön lunga i området. Ett annat område där läget fortfarande är oklart men där planerna på byggande ändå är starka är Gränby backar. Protesterna mot en stor exploatering av området ledde till en modifiering av planerna men ännu är detta ärende inte avgjort. Dessvärre verkar också denna gröna lunga i ett på grönytor underförsörjt område kommer att punkteras.
Det senaste hugskottet att asfaltera parkområden gäller alltså Mikaelsparken, hårt trängd av järnväg, Kungsgatan och Luthagsleden. Omgivningarna tillhör inte direkt stadens vackraste och det förefaller nu som om man vill fullborda förfulningen med att också bebygga denna park med sin kyrkobyggnad och vackra gamla träd.
Vem bryr sig om en gammal avlyst kyrka utan storslagna historiska minnen? Och vem bryr sig om den omgivande parken?
Det återstår att se om de socialdemokratiska veteranerna får stå ensamma i sin kritik eller om den så kallade stadsläkningen ska innebära att varje grönyta i innerstaden ska omvandlas till bebyggt kvarter, inklusive Mikaelsparken.
Det är ingen märkvärdig park men trots det kan den mycket väl vara till nytta och glädje för de kringboende.
Visst kan Uppsala skruva upp sin storstadsprofil några grader men Uppsala är inte Stockholm. Det måste gå att behålla en stad i en mänsklig skala och med en lugnare puls än den som den riktigt stora världsstaden Stockholm har.
Det betyder att det måste finnas lugna återhämtningsytor kvar i stadsbilden, såväl för själva stadens identitet som för dem som lever där.
Det blir färre och färre sådana ytor i Uppsala och det innebär en risk för mindre trivsel. Att hänvisa till Stadsträdgården, Stadsskogen eller andra stora grönområden räcker inte. Det som också behövs är möjligheter till andhämtning i stadsbilden. Det kan man få genom att behålla också mindre grönytor.
De senaste årens byggenskap har medfört att mindre intressant obebyggd mark har exploaterats. I många fall har det varit helt i sin ordning men nu är det dags att säga stopp för en fortsatt decimering. Särskilt stadens östra delar behöver de få grönytor som finns där.
kersti.kollberg@telia.com