Den som undrar varför amerikansk och europeisk utrikespolitik åtnjuter ett så lågt förtroende i Mellanöstern måtte följa dåligt med i nyhetsflödet.
Ett färskt exempel på varför många av regionens invånare vägrar ta västliga demokratikrav på allvar är det fuskval som nyss hölls i Egypten. Redan innan omröstningen hade regimen massarresterat oppositionsaktivister, och diktaturpartiet NDP tycks nu kunna räkna med närmare 95 procent av mandaten. Till och med i egyptiska mått mätt är det ett löjeväckande resultat.
Orsaken till att Kairoregimen drar åt skruvarna är förvisso välkänd: man förbereder sig för diktatorns död. President Hosni Mubarak har styrt Egypten med järnhand sedan 1981, men är nu 82 år, och står med en fot i graven. Den mest sannolike efterträdaren är hans egen son Gamal, men om skiftet från far till son ska lyckas måste det gå snabbt och smidigt – vilket kräver att regimen i god tid rensar ut olydiga röster ur pressen och parlamentet.
Därför har tillslag gjorts mot oberoende tidningar under sommaren och hösten, och därför har oppositionen nu nästan helt förvisats ur parlamentet.
God ton krävde förstås att de demokratiska staterna i Europa och Amerika rynkade förebrående på näsan efter ett valresultat som detta, men varken Bryssel eller Washington har klagat alltför högljutt. EU:s Catherine Ashton sände ut ett blodfattigt pressmeddelande om att hon är ”bekymrad”. I Vita huset vågade sig den säkerhetspolitiske talesmannen Mike Hammer på det något starkare ”besviken” – men tillade snabbt att USA ser fram emot att fortsätta samarbeta med Mubarakregimen.
Det västliga receptet för Egypten är politisk stabilitet, inte politisk frihet. Många regeringar hoppas i tysthet på Gamal Mubarak, och vill följaktligen inte störa efterträdandeplanerna med demokratikrav.
Kanske är deras outtalade men uppenbara tolerans för västvänliga diktaturer begriplig politik – statsintresset har ju sin egen svårtyglade logik. Men det är rent generande att tvingas höra höra samma länders diplomater predika om demokratisering så snart det gäller länder som saknar Egyptens samarbetsvilja.
Jämför, exempelvis, med hur det lät efter valet i Iran i juni 2009. När Mahmoud Ahmadinejad rapporterades ha vunnit med 63 procent av rösterna – för övrigt 27 procent sämre än Mubarak – reste sig västvärlden som en man i protest mot det förmodade valfusket. Som sig bör!
Men de goda demokrater som nyss inte visste till sig av raseri över iranskt mygel, kan plötsligt inte uppamma mer än mild ”besvikelse” över vänregimen i Egypten.
Denna dubbla måttstock drar demokratibegreppet i smutsen, och den försvagar ansvariga staternas trovärdighet. Det är, som sagt, inte att undra på att västlig utrikespolitik inte skattas högre i Mellanöstern.