Julmånaden december är här och det finns en allmän uppfattning om att de ekonomiska tiderna i Sverige är dåliga, till och med mycket dåliga. I stort sett alla kurvor, som till exempel tillväxt och arbetslöshet, pekar åt fel håll. Kanske kommer vi till och med att julhandla mindre än förra året, även om handeln som vanligt räknar med en liten ökning. Efter julhandelsprognosen kom nämligen Konjunkturinstitutet med sin novemberrapport som visade att hushållens syn på ekonomin gått från dålig till bottenfryst (27/11).
Hushållen är kloka och skjuter upp sina större inköp i osäkra tider. När nyhetsrapporteringen handlar om fortsatta problem i Europa och USA drar man slutsatsen att de svenska företagen kommer att få se över sina kostnader. En rad besked om varsel på kända industriföretag bekräftar också detta. Och när det plötsligt verkar osäkert om man ska få behålla sitt jobb under kommande år, då får bilen rulla ett tag till och familjen får nöja sig med det befintliga utbudet av hemelektronik.
Fakta talar nu om en svag tillväxt för 2012, medan den uppgång som det talats om för 2013 hela tiden revideras ned. Arbetslösheten ökar något, men här är bilden inte så nattsvart som det kan tyckas i nyhetsrapporteringen. Visserligen ökar antalet varsel om uppsägning kraftigt, till 10 300 personer i oktober, men samtidigt fick 4 000 fler ett arbete jämfört med för ett år sedan, och 2 000 fler lediga platser anmäldes till Arbetsförmedlingen.
Det är alltid allvarligt med stora varsel, men den svenska arbetsmarknaden har förändrats och vi står inte och faller med industriföretag som Volvo och Ericsson längre, även om de fortfarande är betydelsefulla. Den minskade efterfrågan på svenska industrivaror beror också lika mycket på den starka svenska kronan som på något annat.
Kanske är det till och med på sikt önskvärt att exportsektorn krymper i Sverige. Ekonomiprofessorn Lars Calmfors argumenterar i DN (28/11) för det och påpekar att kronan under lång tid varit undervärderad, vilket missgynnat den inhemska konsumtionen och investeringarna. Han förordar en mer expansiv finanspolitik (sänkta skatter eller ökade utgifter) under nästa år, samtidigt som det system med subventionerat korttidsarbete som diskuterats mellan regeringen och arbetsmarknadens parter blir verklighet.
Under hösten har det också blivit tydligt vilka förhoppningar som ställs till en enda person, nämligen finansminister Anders Borg. Inte sedan Gunnar Strängs dagar har någon enskild person varit så intimt förknippad med svensk ekonomi. Tilliten är stor och därför blir också besvikelsen stor när det inte blir som Borg har sagt. De prognoser han gav om ekonomins utveckling i augusti och september kommer inte att infrias.
Det är sant att finansdepartementet vid höstbudgeten i september låg nästan en procentenhet över Konjunkturinstitutet (augusti) och Riksbanken (oktober) i tillväxtprognosen för 2013. Men å andra sidan låg man lägre i vårbudgeten och i december kommer ytterligare en reviderad prognos som kommer att närma sig de andra prognosmakarna.
Sett till hela sin finansministerperiod har Anders Borg oftare blivit anklagad för att vara för pessimistisk. Han har lagt sig lågt i prognoserna och fört en stram budgetpolitik, allt för att sedan, enligt en ilsken politisk opposition, hösta in beröm när det visar sig gå bättre. Det är först under 2012 som det blivit ”omvända världen” – finansministern betraktas plötsligt som både för slösaktig och för optimistisk.
Det är inte lätt att vara finansminister, och det ska det heller inte vara. Det man är skyldig att göra är att se till att det finns marginaler i budgeten för att möta konjunkturnedgångar med expansiv politik, och det har Anders Borg gjort. Och det regeringen är skyldig att göra är att använda utrymmet klokt för att undvika kraftigt ökad arbetslöshet. Det försöker man nu göra.
Den kommande krisens djup beror till största delen på förhållanden utanför landet. Läget i svensk ekonomi är i alla fall sådant att effekterna här blir mindre än på de flesta andra håll.