En de facto-militärjunta har bildats i form av ”Högsta rådet för de väpnade styrkorna”. Dess första möte leddes av försvarsministern och överbefälhavaren Mohammed Hussein Tantawi, militärens åldrige starke man. Om inga uppgifter framkommer om utrensningar inom militärledningen, tycks det alltså som om armén har agerat som institution. Men informationen är ännu mycket knapphändig, och den analysen kan behöva ändras.
President Hosni Mubarak nämndes inte i denna första kommuniké, men ett militärt maktövertagande kan egentligen bara ha ett syfte: att avlägsna honom. Därför blev förvåningen så mycket större när Mubarak senare under kvällen framträdde i ett tal, där han tvärtom insisterade på sina tidigare planer om att stanna ända till valen.
Enligt al-Jaziras källor har militärens försökt förekomma ett maktöverlämnande till Omar Suleiman, den gamle säkerhetstjänstchef som Mubarak nyss själv utsett till vicepresident. Det återstår att se i vilken grad dessa rykten har fog för sig. General Suleiman har inte haft några kända, allvarliga konflikter med arméledningen tidigare, och det kan vara rena rykten. Men om det stämmer att en sådan konflikt inom regimen existerar, kan det visa sig utomordentligt viktigt för den fortsatta utvecklingen.
Det är alltså, och det ser vi nu ännu ett tecken på, armén som kommer att avgöra regimen Mubaraks öde. Det är något som om inte annat bör stämma till eftertanke bland de svenska kommentatorer som ägnat de senaste två veckorna åt en verklighetsfrämmande skendebatt om Muslimska brödraskapet. Att diskutera riskerna med ett islamistiskt maktövertagande är säkert viktigt, men knappast aktuellt ännu, och det är en fråga utan större samband med de verkliga maktförhållandena i Egypten.
Att Egypten skulle ges chansen till verklig demokratisering har hela tiden verkat osannolikt. Regimen vilar på en militär tradition, ända sedan statskuppen 1952, och arméledningen har inte visat några tecken på att stödja de radikala förändringar som en demokratisering skulle kräva.
Arméns agerande bör därför snarast förstås som ett sätt att blockera en annan utveckling: antingen fruktar man ett oönskat maktöverlämnande inom regimeliten (exempelvis till Suleiman), eller så försöker man sätta stopp för den destabiliserande kris som utlösts av kampen mellan Mubarak och den demonstrerande oppositionen.
Även om regimen – eller viktiga delar av den – bevaras, kan naturligtvis utrymme skapas för värdefulla reformer. Armén måste gå folket till mötes i någon mån för att vinna politiskt stöd. Men närmast kvarstår det omedelbara problemet: att Hosni Mubarak vägrar lämna makten. Arméns reaktion på detta blir avgörande.