Vare sig man själv är fysiskt aktiv eller inte kommer man dagligen i kontakt med idrotten. Den står där – bredbent och med armarna korslagda över bröstet – och gör anspråk på massvis av spaltmillimetrar i tidningar, samt minuter i tv och radio. Så skulle det naturligtvis inte vara om sport inte tilltalade många människor i vårt samhälle.
Attraktionskraften ligger sannolikt i att idrotten står för positiva värden om sundhet och hälsa. Men även i att den bidrar med spänning och kamp – att den illustrerar framgång och succé så effektivt. Att den på löpande band utser vinnare och, därmed också, förlorare. Frågan är dock om inte de sunda och friska idealen kommer på skam för utövarna, när det ökande trycket att jaga framgång och vinster sprider sig allt lägre ner i åldrarna.
För ett par veckor sedan kunde vi läsa att den nioårige svenska fotbollstalangen Zico har värvats till storklubben Barcelonas ungdomsakademi. Endast nio år gammal och redan ”proffs” i Spanien, alltså. Men också många svenska klubbar driver någon form av elitverksamhet bland barn under tretton. Och den här typen av satsningar på unga är långt ifrån oproblematisk.
För det första riskerar elitsatsningarna att exkludera många barn i behov av motion och fysisk aktivitet – både genom att de ”skräms bort” och genom regelrätt uteslutning. För det andra finns inga tydliga samband mellan elitsatsningar i unga år och idrottsliga prestationer i vuxen ålder, vilket bland annat framhålls av Örjan Ekblom, forskare i fysiologi vid Gymnastik- och idrottshögskolan, i en intervju för Sveriges radio. För det tredje kan det ifrågasättas vem det är som styr i jakten på framgång – är det de unga själva, eller är det vuxenvärlden och allehanda kommersiella intressen som egentligen sitter vid spakarna?
Det är inte alldeles enkelt att närma sig problematiken utan att uppfattas som nedlåtande mot de föräldrar vars barn får och vill vara med i det vinnande laget, och som anser att det är nyttigt för deras pojkar och flickor att vara det. Men fullt berättigade frågor är ändå: Ska föreningar som bedriver elitverksamhet bland barn verkligen stödas med skattepengar? Borde inte offentliga medel gå till breda satsningar på att främja konditionen och folkhälsan, och inte till sådan verksamhet som redan tidigt exkluderar de som inte anses hålla måttet?
En enkätundersökning gjord av SVT, i april, visar att sex av tio kommunstyrelseordförande inte tycker att klubbar med elitverksamhet för barn under tretton år ska få något ekonomiskt stöd. I regeringens budgetproposition för 2014 ingår samtidigt 1,7 miljarder i statligt stöd till idrottsrörelsen. Av dessa går cirka 615 miljoner, eller ungefär 36 procent, till lokalt aktivitetsstöd för föreningarnas barn- och ungdomsverksamhet. Som skattebetalare måste vi fråga oss hur den verksamheten bör utformas för att göra sig förtjänt av miljonerna.