Miljöpartiet - allt mer ett parti som alla andra
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Åren går. Miljöpartiet är fortfarande vårt yngsta riksdagsparti, grundat år 1981. Men med ett kvartssekel på nacken, och två mandatperioder som socialdemokratiskt stödparti i riksdagen, hör partiet förvisso inte längre till primörerna i svensk politik.
Annat var det i begynnelsen. Då stacks det inte under stol med att här något mycket nytt, fräscht, fint och renhjärtat hade sett dagens ljus, väsensskilt från de "gamla" partierna som gärna buntades samman i den nedsättande samlingsbeteckningen "grå".
Miljöpartiet var, enligt sin egen illa dolda uppfattning, miljöns främste - om inte rent av enda - talesman i svensk politik. De gamla partierna var fast i det politiska spelet om makt och positioner. Miljöpartiet, däremot, var lidelsefullt sakinriktat. Och det var verkligen inte tal om att miljöpartiet tänkte låta sig indefinieras i något av de politiska blocken.
Allt var inte fel i den självbilden. Miljöpartiet hade, och har, många sympatiska, kunniga, engagerade och sakinriktade företrädare. Felet låg i att man uppträdde som om man var det enda partiet med sådana företrädare - när sanningen är att män och kvinnor med de ovannämnda kvaliteterna går att hitta i alla partier.
Det är ju inte heller så att miljöpartiet längre rynkar på näsan vare sig åt makten eller det politiska maktspelet. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand, de bägge språkrören, är påfallande talangfulla i det politiska spelet - och förmår inte dölja sin förtjusning över möjligheten att delta i det.
Det är nu ingenting att moralisera över. Ett parti som vill sätta avtryck i politiken måste ha ledande företrädare som inte är för fina i kanten för att utnyttja de möjligheter som dyker upp, inklusive att sträva efter politisk makt. Hur skall man annars få något uträttat?
Allt eftersom åren gått har miljöpartiet alltmer glidit åt vänster i politiken. Det handlar dock inte om någon heltäckande och ideologiskt konsistent vänstervridning. Det finns inslag i partiets politik där de liberala influenserna är tydligt urskiljbara. Partiet har dessvärre också en del närmast socialistiska böjelser, lika lätta att se. Dessutom finns inslag i partiets politik av det mer vildvuxet visionära slaget, som det inte räckt med ett kvartssekel för att slipa bort.
Miljöpartiet kan helt enkelt inte entydigt stoppas in i ett givet ideologiskt fack.
Till de klockrent liberala inslagen hör attityden till friskolor. Vill människor sluta sig samman för att starta en friskola, för att förverkliga en pedagogisk idé eller inriktning, är det inte politikers uppgift att hindra dem. Säkra kvaliteten
genom att ställa upp regler och se till att dessa efterlevs - ja. Men med den förutsättningen uppfylld, att skriva människor på näsan att de inte får förverkliga sina idéer - nej.
Det finns också ett engagemang för småföretagare och en inte obetydlig inlevelse i deras villkor och problem som på ett fördelaktigt sätt kontrasterar mot de bägge övriga partierna i majoritetsblocket.
Så långt, så gott. Men i fråga om t ex miljöpolitiken är det alldeles tydligt att den världsbild som präglade partiets ställningstaganden när det bildades i allt väsentligt fortfarande råder, trots att världen kraftigt förändrats.
På 80-talet var prioriteten att avveckla kärnkraften, helst omedelbart och ersätta den, helst på nolltid och till fullo, med förnyelsebara energikällor - sol och vind.
Men på 80-talet var växthuseffekten inte lika uppenbar som i dag. När miljöpartiet nu ställs inför frågan vad som skall avvecklas först, kärnkraften eller de fossila bränslena, blir svaret "bägge". Inte undra på att respekten för partiet urholkas.
I den så viktiga energifrågan är miljöpartiet fastlåst i sina gamla föreställningar, oförmöget att möta en ny tids krav. Det är inte en hållning som i första hand är typisk för ett liberalt parti.
Miljöpartiets stora principiella konfliktpunkter i förhållande till liberalismen ligger dels i partiets dogmatiskt negativa attityd till ekonomisk tillväxt och dels i dess kraftigt överdrivna civilisationskritik.
Föreställningen, som var mer uttalad innan partiet fick in en fot i Kanslihuset, om att ekonomisk tillväxt i princip skulle vara av ondo kolliderar med brutal kraft mot liberalismens utvecklingsoptimism.
I sin mest extrema form blir denna tankefigur till en svartsynt civilisationskritik av innebörden att allt var bättre när människorna levde i grottor, visserligen for fruktansvärt illa - men i varje fall inte tärde nämnvärt på jordens resurser. Men det var inte bättre när det var sämre.
Lika omöjlig från ett liberalt perspektiv är partiets avvisande hållning till EU och det framåtsyftande internationella samarbete som EU representerar. Miljöpartiet brukar försvara sig med att man vill ha en annan typ av internationellt samarbete. Men varför duger inte 25 europeiska demokratier? Hur många gånger skall hjulet behöva uppfinnas?
www.unt.se/ledare