På valnatten var det Mona Sahlin som agerade ansvarsfullt medan Maria Wetterstrand och Peter Eriksson betedde sig som dåliga förlorare. En vecka senare är rollerna de omvända. Sahlin ignorerar helt de parlamentariska förutsättningarna på ett sätt som, om planerna går i lås, skulle ge Sverigedemokraterna precis det inflytande som Socialdemokraterna inte säger sig vilja ge det.
Miljöpartiet har däremot insett någonting som man kan tycka att även Mona Sahlin borde inse. För det första att Alliansen vann valet, för det andra att en fortsatt stenhård blockpolitik bara kommer att gynna Sverigedemokraterna. Därför lät Maria Wetterstrand och Peter Eriksson i går meddela att man tillsammans med regeringen kommer att ”arbeta konstruktivt i riksdagen för att hitta lösningar i enskilda sakfrågor”. Det är inte fråga om något formaliserat samarbete och till en början handlar det enbart om asyl- och migrationsfrågor. Men Maria Wetterstrand underströk samtidigt att ”vi är beredda att utöka samarbetet kring fler frågor”.
Detta betyder sannolikt att Miljöpartiet i vissa frågor kommer att rösta med regeringen, medan man i de flesta andra frågor lägger ner sina röster i slutvoteringarna, vilket innebär att regeringsförslagen kommer att bifallas. Mellan raderna är det tydligt att de bägge språkrören inte är intresserade av att konsekvent rösta likadant som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
På annat sätt går det inte att tolka de något vaga beskeden om ett fortsatt rödgrönt samarbete. ”Det rödgröna samarbetet fortsätter, men under vilka former är inte klart”, menar Peter Eriksson och Maria Wetterstrand fyller i med att det inte alls finns något ställningstagande om en gemensam rödgrön budget. Det är något som får tas ”senare”.
Beskeden från pressträffen är en kalldusch för Mona Sahlin, men borde samtidigt vara en väckarklocka. Att bedriva oppositionspolitik är ju inte detsamma som att göra sitt bästa för att orsaka en regeringskris. Miljöpartiet har insett det och agerar därefter - även om man löper en stor risk att utpekas som svikare. Förhoppningsvis kommer även Mona Sahlin att komma till insikt nu när förutsättningarna för en destruktiv kollisionskurs mot regeringen inte längre finns. Om hon är tveksam kan hon lyssna till Wetterstrand och Eriksson. Det handlar inte om att överge oppositionsrollen eller ens det rödgröna samarbetet. Det handlar om att ta ansvar.
För regeringen är MP-beslutet förstås en lättnad. Nu finns alla förutsättningar för att framgångsrikt regera landet i minoritet. Men ett viss mått av ödmjukhet rekommenderas. Så ofta som det bara är möjligt bör regeringen försöka komma överens med Miljöpartiet.
Att våga ta ansvar och även fatta obekväma beslut är inte alla politiker förunnat, och beskeden från Maria Wetterstrand och Peter Eriksson kommer garanterat att uppröra många gröna väljare. Därför är det så viktigt att belöna det ansvarstagande som Miljöpartiet nu visar upp.