Miljöpartiets maktspel
I begynnelsen skulle miljöpartiet bli ett parti av helt ny typ i svensk politik, var det meningen. Ett principfast och kompromisslöst parti som alltid satte saken före makten. Ett renhjärtat och idealistiskt parti, fjärran från mygel och maktspel. Kort sagt en skinande kontrast till de gamla partierna, grånade i det gängse politiska spelet.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Kanske var det därför som relativt få ögonbryn höjdes när språkröret Maria Wetterstrand presenterade miljöpartiets valplattform i Visby härom dagen.
Språkröret meddelade, kort och gott, att miljöpartiet inte kommer att kräva svenskt utträde ur EU för att delta i ett regeringssamarbete med socialdemokraterna efter nästa val.
Och bakgrunden till detta uppoffrande ställningstagande är förstås att statsminister Göran Persson vid återkommande tillfällen gjort klart att miljöpartiets avvisande inställning till EU är ett avgörande hinder för en regeringskoalition mellan de bägge partierna.
Nu är det ingen hemlighet att miljöpartiet liksom flertalet andra gröna partier är splittrade i ett par huvudriktningar — realos och fundis för att använda de uttrycksfulla tyska beteckningarna.
Realos står för realister, fundis för fundamentalister. Realisterna vill göra politik här och nu — och använda alla de traditionella politiska verktygen. Fundamentalisterna är den gröna ideologins bokstavstroende lordsigillbevarare — som har en tendens att se med misstro på dem som visar tendenser att solka ner sig med politiskt vardagsarbete, med därav följande komprometterande kompromisser.
Det problematiska för de bägge språkrören, som utan vidare kan inrangeras bland realos, är att den aktiva kadern i miljöpartiet till större delen förefaller att sympatisera med fundis — i varje fall att döma av utfallet på partiets kongresser.
Till den senaste kongressen för ett par månader sedan hade partiledningen ett förslag om att mjuka upp partiets inställning till EU. Det handlade i sak inte om mer än att tona ner partiets traditionella utträdeskrav, i det mycket tydliga syftet att ge partiledningen ett ökat politiskt handlingsutrymme i förhållande till socialdemokraterna.
Men resultatet blev en mycket tydlig smäll på fingrarna för partiledningen. Kontgressmajoriteten fann ingen som helst anledning att ens måttligt modifiera den hittillsvarande hårda nej-linjen.
När nu Maria Wetterstrand lanserar denna "kompromiss" trotsar hon uttryckligen ett kongressbeslut som bara är ett par månader gammalt.
I sak är det naturligtvis lätt att känna sympati för partiledningens linje. Sverige är sedan tio år fast etablerat i EU. Trots det gängse slentrianmässiga gnölet mot EU finns det ingen verklig folklig strömning för ett svenskt utträde. Varför då istadigt hänga kvar vid en ståndpunkt som blir alltmer av en kvarnsten runt partiets hals och bara bidrar till att begränsa dess politiska handlingsutrymme?
Men poängen är att miljöpartiets högsta beslutande organ, som måste förutsättas vara representativt för partimedlemmarnas åsikter, helt nyligen uttalade ett mycket tydligt nej. Vilken långsiktig hållfasthet och trovärdighet skulle en sådan, gentemot partimajoritetens vilja genomtrumfad, "kompromiss" egentligen få?
Socialdemokraternas andra politiska stödhjul utgörs av vänsterpartiet, i allt högre grad kommunisternas parti — med allt vad det innebär av historisk barlast och bristande demokratisk trovärdighet.
Så ser den ut, vänsterkartellen. Den borgerliga alliansen må ha sina problem, men utgör vid en jämförelse ett under av harmoni och trovärdighet.