Är Miljöpartiets språkrörsval redan avgjort? Det var lätt att få det intrycket när tjugo framträdande miljöpartister i en en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter i går förordade kombinationen Mikaela Valtersson och Gustav Fridolin. Det är ju också dessa två som allmänt ansetts ha starkast stöd inför partiets kongress i maj. Valberedningen lägger sitt förslag i helgen som kommer.
Fridolin har två konkurrenter om den manliga språkrörsposten och Valtersson sex konkurrenter om den kvinnliga. Det är inte självklart att alla dessa drar sig tillbaka om valberedningen lägger det förslag som de tjugo förordar. Och det finns inget som säger att den väl uttänkta balansen mellan ”höger” (Valtersson) och ”vänster” (Fridolin) i språkrörsvalet imponerar på alla ombud.
Kongresser med Miljöpartiet har ofta lett till överraskningar. Men det beror nog mest på den interna partikulturen. Socialdemokraternas valberedning har utan någon som helst öppenhet fastnat för en partiledarkandidat som överraskade de flesta – ändå utgår alla från att Håkan Juholt väljs enhälligt. Miljöpartiets öppenhet är avgjort mer tilltalande.
Väl så intressant som de utpekade kandidaterna är dock de tjugos beskrivning av vad Miljöpartiet ska vara – och enligt deras synsätt redan är. Miljöpartiet ska vara ett parti som står för öppna gränser, frihet och lika rättigheter och fungera som en tredje kraft mellan blocken. Medlemmarna intresserar sig förvisso för frågor kring en ekologiskt hållbar framtid, men enligt de tjugo så går allt fler med av helt andra skäl, vilket ”utvecklar och omformar partiet”.
Så vill säkert de flesta miljöpartister just nu se sig själva, sedan det rödgröna samarbetet upplösts. Håkan Juholt är förmodligen inte heller intresserad av att återuppliva valrörelsens oppositionsallians – förhoppningen är ju att Socialdemokraterna själva åter ska bli det stora och dominerande parti som de en gång var.
Realismen i detta kan man fundera över. Inför nästa val kommer Miljöpartiet åter att ställas inför frågan vilken regering man egentligen vill ha.
Väljer man både Valtersson och Fridolin så får man en sorts balans i ledningen och undviker konflikter under de närmaste åren. Men skillnaderna mellan de två är stora.
De tjugo i DN beskriver en inriktning som ska locka liberalt sinnade storstadsväljare. Men när Fridolin uttalar sig i ekonomiska och socialpolitiska frågor är formuleringarna sådana att de snarast för tankarna till standardretoriken inom Vänsterpartiet.
Miljöpartiet är till själva sin grundkonstruktion ett parti som har utrymme både för dem som håller på liberala principer och för dem som inte gör det. När miljöpolitiken tonas ned och partiet ”breddas och omformas” så kan denna tvetydighet bli ett rejält problem.