Kravet att Sverige ska gå ut ur EU står först som punkt nummer två (av nitton) på miljöpartiets valmanifest inför Europaparlamentsvalet den 13 juni. I Sverige kan vi uppenbarligen vara oss själva nog, menar miljöpartisterna, och i de sällsynta fall vi behöver samarbeta med andra ska det tydligen ske på någon annan nivå än den europeiska.
Att just miljöpartiet är så inbitna motståndare till EU-samarbetet blir än märkligare eftersom miljöområdet nämns av de flesta som det område där samarbetet behövs som bäst. Utsläpp från danska, tyska eller polska kolkraftverk begär som bekant inte tillstånd innan de beträder svenskt luftrum.
En del miljöpartister har också insett att man kan använda EU-medlemskapet på ett konstruktivt sätt. Redan i slutet av förra året förde några företrädare fram tanken att utträdeskravet borde slopas. Ett tag verkade det också som att partiledningen ville gå på denna linje, men den upptäckte att partiet ännu inte var moget en sådan omprövning.
Det är i ljuset av detta som partiledaren Peter Erikssons försonliga ton mot nätverket Grönt Europa ska förstås. Han menar att "det är svårt att hävda att ett utträde är den enda sanna tron". Inte minst med tanke på att de flesta gröna partier på kontinenten är betydligt mera positiva till "EU-bygget som helhet".
Hur seriöst är egentligen utträdeskravet? När EU-motståndaren och toppkandidaten till EU-parlamentet, Carl Schlyter, för ett par månader sedan skulle säga vad han ville arbeta med i EU-parlamentet svarade han "frågor om maten, global handelspolitik och att det finns för lite globalt tänkande i EU". Att få ut Sverige ur EU verkade plötsligt inte särskilt prioriterat.
Miljöpartiets tal om utträde verkar inte vara något annat än ett sätt att stryka en EU-skeptisk opinion medhårs. Det luktar helt enkelt valfläsk.