Det Uppsalabaserade fredsforskningsinstitutet SIPRI beräknar att 2000-talets första decennium plågades av sammanlagt 69 väpnade konflikter med stater inblandade och ytterligare 221 icke-statliga konflikter.
De allra flesta av dessa krig äger rum i tredje världen – Afrika, Asien och Mellanöstern. De utkämpas mellan stater och grupper som inte tillverkar sina vapen själva, utan tvärtom importerar dem från planetens rika norra halvklot. Det är med ryska, amerikanska, franska, tyska och svenska vapen som afrikaner och asiater dödar varandra. Totalt omsätter vapenexporten över 400 miljarder kronor varje år, vilket ger en antydan om vilka enorma intressen det är som står på spel.
Det är därför inte att undra på att krigsmaterielbranschen så länge undandragit sig effektiv reglering. Större delen av världens militärindustri ligger i händerna på suveräna stater och vapenhandeln utspelas därför i ett juridiskt vakuum. Det har skapat en korrupt och ljusskygg marknad, där regeringsagenter och statsstödda storföretag samsas med halvkriminella mellanmän och rena smugglare – en marknad som lever av konflikter och inte sällan hjälper till att skapa dem.
Försöken att reglera vapenhandeln har många år på nacken. För sex år sen bad FN:s generalförsamling medlemsländerna att ge sina synpunkter på idén om ett internationellt fördrag som skulle reglera vapenhandeln. De mer än 100 rapporter som inflöt lämnades nästa år till generalsekreteraren, vilket följdes av en arbetsgrupp för intresserade stater år 2009. De träffarna utmynnade till sist i planer på en internationell konferens för att upprätta ett vapenhandelsfördrag år 2012.
Det är den konferensen som i dag avslutas i New York efter 25 dagars överläggningar. Fredsaktivister som följt förhandlingarna är besvikna över det förslag som lagts fram. De menar att skrivningarna vattnats ur för att tillfredsställa dels de stora vapenhandlarstaterna (USA, Ryssland, med flera), dels de stora importörerna (Algeriet, Syrien, med flera). På varje punkt tycks det vara någon som spräcker enigheten med en egen invändning.
Å andra sidan ska man inte låta det bästa bli det godas fiende. Det är ett framsteg att få till stånd ett fördrag överhuvudtaget, för en bransch som hittills varit helt oreglerad. Så läggs grunden för internationell kontroll och övervakning av vapenhandeln. Visst blir det på bekostnad av fördragets styrka, men realistiskt sett kanske kryphålen måste få vara kvar, om de stora aktörerna på vapenmarknaden ska kunna förmås att underteckna. Att täppa till dem blir nästa steg.