Ledare: Minoritetsregering, men utan vågmästare!

Sverigedemokraternas inträde i riksdagen är en olycka för Sverige. Men skälet är partiets ståndpunkter och dess hets mot stora grupper av medborgare – inte att det skulle kunna utöva något verkligt inflytande.

Begreppet vågmästare eller tungan på vågen används nu nästan överallt. Det utgår från föreställningen att beslut i riksdagen går till så här: Alliansen lägger fram ett förslag och de rödgröna ett annat. Eftersom ingendera sidan har egen majoritet så blir det SD som avgör, genom att rösta än på det ena sättet och än på det andra. Om det gick till så i verkligheten så skulle SD förstås också försöka förhandla med båda sidor och givetvis ägna sig åt politisk utpressning.

Men riksdagen fattar inte beslut på det sättet. I stället fattas besluten genom att förslag med svagare stöd stegvis röstas bort. Efter en eller flera sådana voteringar så återstår ett huvudförslag och ett motförslag. I en votering där SD lägger ett motförslag till regeringens förslag och de rödgröna ett annat så röstas alltså SD:s förslag bort, varpå de rödgrönas förslag ställs mot regeringens. Om SD lägger ned sina röster sedan partiets eget förslag röstats bort så vinner alltså regeringsförslaget över förslaget från de rödgröna eftersom det har stöd av de flesta av de ledamöter som inte lägger ned sina röster.

Skulle voteringen gälla budgeten så är regeringens utgångsläge ännu starkare. För att regeringens budgetförslag ska förlora så krävs att en majoritet aktivt röstar för ett bestämt annat budgetförslag - i praktiken alltså att de rödgröna och SD går ihop om en gemensam statsbudget. Det är naturligtvis mycket osannolikt.

Vad innebär detta politiskt? Sannolikt att Sverigedemokraterna inte kommer att ha någon betydelse för hur ärendena avgörs. Teoretiskt kan de förstås hota regeringen med att rösta på de rödgrönas förslag i alla voteringar, oavsett vad de innehåller och trots att deras egna förslag fallit. Teoretiskt kan de också försöka få till förhandlingar med de rödgröna om innehållet i de rödgröna förslagen eller med regeringen om innehållet i regeringsförslagen för att få dessa att ligga närmare SD:s egen linje. Men beskeden från båda sidor är entydiga och kategoriska: vi ger oss inte in i sådana förhandlingar.

För regeringen är saken enkel. Den kan ändå räkna med att få igenom det centrala i sin politik, i första hand givetvis genom budgetbesluten. För de rödgröna är saken lite mer komplicerad: de kan inte hindra SD att rösta på rödgröna motförslag för att tillfoga regeringen ett nederlag. Och SD kan naturligtvis välja att uppträda just så för att felaktigt skapa intrycket att man spelar en politisk roll.

Mona Sahlin tycks, att döma av sitt tal på valnatten, vara väl medveten om den risken. Det finns också ett mycket enkelt sätt att neutralisera faran. De rödgröna kan själva lägga ned sina röster så att inget förslag går igenom med samfällt stöd från de rödgröna och SD. De nedlagda rösterna blir då i sig en tydlig markering att man ogillar både regeringens förslag och Sverigedemokraterna. Men det är ännu bättre om regeringen själv inbjuder till samförstånd i viktiga frågor med ett eller flera rödgröna partier. Ett i tiden näraliggande exempel kan vara beslutet om den svenska insatsen i Afghanistan – det vore konstigt om inte Socialdemokraterna och Alliansen skulle kunna enas om en ansvarsfull linje.

Som så ofta annars har vi en minoritetsregering efter valet. Men något vågmästarläge för Sverigedemokraterna har vi inte.