Jobben, jobben, jobben. Det var ju det Alliansen skulle satsa på. När löftet gavs 2006 visste ingen något om finanskrisen. Nu när vi står inför nästa val visar det sig att resultatet av Alliansens jobbpolitik i stället blev höjd arbetslöshet, men också att antalet jobb faktiskt ökade något förhållande till 2006.
Kritiken från oppositionen har varit stark under alla de fyra åren. Mona Sahlin anklagar Alliansen för att bara gynna de rika. Nu ska svenskarna välja mellan Alliansens djupare klyftor och de rödgrönas ”möjligheternas land” med välfärd och arbete. Så beskriver hon valet.
Det var jobben, alltså valets största fråga, som SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, ordnade en konferens om i förra veckan. Rubriken var Den svenska jobbpolitiken efter valet, men så mycket om den fick vi inte veta. Åtminstone experterna var mycket noga med att understryka att några exakta siffror kan man inte komma med, inte ens i fråga om de gångna fyra åren.
Men när professor Lars Calmfors, ordförande i Finanspolitiska rådet, avkrävdes ett omdöme om regeringens jobbpolitik blev det godkänt. Vi har gått igenom en svår kris men sysselsättningen har hållits uppe, framhöll han. Han ville inte säga att regeringen har skapat jobben, men att regeringens politik har bidragit till detta. Och Laura Hartman, forskningschef vid SNS, ansåg att regeringens reformer var ändamålsenliga men att somligt gick lite för fort. En hel del misstag gjordes i början.
Rotavdragen var bra, ansåg Lars Calmfors, men han var mer skeptisk till rut. Sänkt moms för restauranger fick underkänt. Det skulle bara leda till färre jobb någon annanstans. Ungdomsarbetslösheten diskuterades mycket men inga nya förslag kom fram. Utbildning av olika slag var receptet för de flesta. Arbetsrätten hoppade man nästan helt över. Höga ingångslöner nämndes kort som ett hinder. Alliansens nya förslag om lärlingsanställning fick godkänt av de flesta.
Först i efterhand vet man säkert vad det var som fungerade och vad som trots goda avsikter inte var så bra. Men det stora hindret i all politik är att det som är bra på ett sätt ofta är dåligt på ett annat.
Lars Calmfors avslutade konferensen med en undring: Varför diskuterar inte politikerna dilemmat med att de åtgärder som fungerar bäst för att skapa jobb samtidigt ökar klyftorna, medan en politik som effektivt minskar klyftor också gör det svårare skapa nya jobb?
Ja, den problematiken har man inte hört mycket om i valdebatten. Säkert känner de allra flesta politiker på en något så när hög nivå till problemet, men man vill förstås inte så gärna tala om det offentligt.
Det är om avvägningen mellan dessa båda, jobben och klyftorna, som striden i praktiken står mellan Alliansen och de rödgröna. Det vore intressant att höra en debatt om den saken, men det lär vi inte få i valrörelsen i alla fall.
gunvor.hilden@comhem.se