Missnöjet manifesteras
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Vad har då detta nya parti, som tagit sig namnet Junilistan, på agendan? Först och främst anser man att folkomröstningen om euron visade att det finns en stark EU-kritisk opinion i Sverige och att de etablerade partierna har struntat i denna genom att bara ha ja-sägare på sina listor.
Det är en allmän uppfattning att de som röstade nej till euron också röstade nej till mycket annat, bland annat "tog revansch" från ja-segern 1994. Dock är det märkligt att just Nils Lundgren tar detta som argument. Den 5 januari skrev han på DN Debatt att "nejröstarna tog ställning i just EMU-frågan, medan jaröstarna gav uttryck för en mer allmänt positiv inställning till Europasamarbetet".
Nu när han bildar parti skriver han på samma debattsida att folkomröstningens
budskap var att "en stor majoritet vänder sig mot en fortsatt allmän förskjutning av makten" från Sverige till "en anonym Brysselbyråkrati". Så låter det när verkligheten vid olika tillfällen ska anpassas till kartan.
Frågan är hur Junilistan ska betecknas. Det passar inte in på den traditionella höger—vänster-skalan. Lundgren vill gärna framstå som EU-kritiker, dock utan att vara EU-motståndare. På programmet står i huvudsak två frågor: så lite makt som möjligt till EU samt folkomröstning om EU:s förslag till ny grundlag. Detta låter okomplicerat. Mycket i EU är inte bra och behöver förändras och reformeras.
Men skrapar man lite på ytan märker man att det nya partiets EU-kritik mycket lätt glider över i EU-motstånd. I en mening heter det att den fria marknaden är EU:s huvuduppgift. Några rader senare får vi veta att medlemsländerna i vissa fall ska kunna återupprätta de nationella gränskontrollerna. Sådana gränskontroller står i direkt konflikt med hela grundtanken i EU — den fria rörligheten för varor, tjänster, människor och kapital.
Att benämna partiet EU-kritiskt vore också fel. Flera av riksdagspartierna är också oerhört kritiska till den politik som förs i EU inom flera sakområden — inte minst jordbrukspolitiken.
Närmast till hands ligger alltså benämningen missnöjesparti. Junilistan verkar finnas främst för att fånga upp missnöjda nej-sägare och hålla kvar den svenska EU-debatten i ett evigt käbblande för och emot hela projektet. Svensk Europadebatt skulle ha behövt något helt annat.