Mobbning är redan förbjuden
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Blir man i stället misshandlad, hotad eller sexuellt ofredad i skolan kallas det plötsligt mobbning och alltför ofta betraktas det som något som dessvärre hör ungdomen till. Detta är fullständigt oacceptabelt. Brott ska polisanmälas, oavsett om de sker i skolan eller i det övriga samhället.
Begreppet mobbning väcker starka känslor. Fenomenet bemöts med avsky, men samtidigt riskerar begreppet mobbning att få olyckliga konsekvenser, eftersom uttrycket faktiskt sänder signalen att gärningar ska betraktas på olika sätt beroende på om de begås i skolan eller i det övriga samhället. Varför skulle man annars använda ett särskilt begrepp för brott i skolan?
Resonemanget kan framstå som strikt språkligt, men får utan tvivel konsekvenser för våra värderingar. Mobbning är ett luddigt begrepp, som riskerar att bekämpas med luddiga medel.
I går presenterade skolminister Ibrahim Baylan regeringens förslag till ny lag mot diskriminering och kränkande behandling i skolan. Lagen syftar till att elever som kränks i skolan lättare ska kunna få skadestånd. I det 121-punktsprogram som socialdemokraterna och samarbetspartierna kom överens om efter riksdagsvalet 2002, slog partierna fast att de skulle lagstifta om förbud mot diskriminering och sexuella trakasserier i skolan. Nu, nästan tre år senare, kommer förslaget. Lagen beräknas träda i kraft 2006.
Skolministern hävdar att det i dag saknas förbud mot diskriminering i den verksamhet som regleras i skollagen. Det är ett mycket märkligt uttalande.
Brottsbalken, regeringsformen och europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna är exempel på lagstiftning som förbjuder diskriminering och de brott som skolministern kallar för mobbning. Gäller inte dessa lagar även i skolans värld, Ibrahim Baylan? Kanske är skolministerns uttalande just ett bevis på att brott i skolan inte ses som "riktiga brott", som förbjuds i "riktig lagstiftning"?
Positivt är dock att förslaget öppnar för en debatt om de fall där elever kränks eller diskrimineras av lärare. Tidigare har främst fall där elever kränker eller diskriminerar andra elever diskuterats.
Vidare innehåller reger-ingens lagförslag också en del välkomna åtgärder, som bevislättnader för brottsoffren i skolan:
Om en elev antas ha blivit diskriminerad, måste skolan visa att diskriminering inte skett. Detta är en konstruktion som redan finns inom arbetsrättens område och som underlättar för brottsoffer att få skadestånd. Om skolan inte kan visa att den följt lagen blir skolan skyldig att betala skadestånd för kränkning till en elev. Detta är ett bra förslag, som tydligt lägger ansvaret på skolor och kommuner och framför allt på vuxenvärlden.
Det får dock inte glömmas bort att skadestånd endast är möjligt när brottet redan begåtts, och sanktionen kan endast indirekt verka förebyggande. Som komplement kräver regeringen därför ett större förebyggande arbete.
Likt Sickan i filmerna om Jönssonligan har skolministern en plan — en likabehandlingsplan. Precis som i frågan om lagstiftningen slår regeringen därmed in öppna dörrar: Är det något som inte saknas i svens-ka skolor är det just planer av olika slag.
Den borgerliga alliansen menar att lärarna måste få större befogenheter att gripa in mot mobbning i ett tidigare skede. Skolan ska till exempel, som sista utväg, kunna flytta på en elev som mobbar. Det ligger mycket i kravet.
Självklart är det orimligt att utdöma skadestånd mot skolor, om lärare inte har lagliga befogenheter att ingripa. Det är dock viktigt att dra en klar gräns mellan lärares ansvar och andra myndigheters ansvar.
Den viktigaste åtgärden för att bekämpa brottslighet i skolan är dock inte skärpt lagstiftning. Lösningen är heller inte nya dokument och nationella och kommunala planer. Bristerna ligger främst i tillämpningen av den befintliga lagstiftningen. Det handlar om att betrakta brott som begås i skolan som
riktiga brott, som ska polisanmälas och utredas av sådana som har utbildning för det.