Sedan lagen om kränkande särbehandling i arbetslivet trädde i kraft 1993 har Arbetsmiljöverket och dess föregångare Yrkesinspektionen fått in kanske 8000 anmälningar om sjukdom till följd av mobbning. Ingen enda av dessa anmälningar har man fört vidare till åtalsprövning. Informationen finns i Maciej Zarembas artikelserie om vuxenmobbning som den senaste veckan publicerats i Dagens Nyheter.
Kan det vara så att Arbetsmiljöverket är så överbelastat att man inte hinner med? Knappast. Bara de senaste tre åren har verket engagerat sig i 712 ärenden som handlat om bristande besiktning av maskiner eller frånvaro av skyddsräcken. Viktiga frågor, förvisso. Men också frågor som prioriteras. Mobbningsärenden har däremot synbarligen ignorerats under de 17 år som lagen funnits.
Zarembas artikelserie belyser i fasaväckande detaljer ett fenomen som de flesta känner till men som nästan ingen hittills har velat tala om. Alla kan kosta på sig att tala om mobbning i skolan och bland barn och ungdomar. Men vuxna förutsätts stå över ett sådant beteende.
Vuxna kan också självklart uppträda som auktoriteter gentemot minderåriga (även om det förekommer att vuxna understöder mobbning av redan utsatta skolelever). Men att uppträda med auktoritet mot andra vuxna som trakasserar en arbetskamrat kräver betydligt mer av civilkurage.
En synpunkt som Zaremba refererar är att problemet i ett avseende skulle vara värre i offentlig verksamhet än i privat. Offentliga arbetsgivare kan ”köpa tystnad” av misshandlade anställda med skattepengar medan privata måste ta av företagets egen kassa.
Men det grundläggande är givetvis mobbningen i sig. Och den förekommer på arbetsplatser av alla tänkbara slag. Problemen består inte bara i att det finns arbetskamrater som gärna misshandlar andra psykiskt och chefer som blundar eller själva deltar i misshandeln. Ofta sviker också de fackliga organisationerna. De är beroende av majoritetens stöd och av goda relationer till arbetsgivaren. Och enskilda kan inte väcka talan i arbetsdomstolen.
En norsk forskare talar om den svenska strävan efter samförstånd och föreställningen att vi framgångsrikt löst stora samhällsproblem som förklaringar till det katastrofala misslyckandet när det gäller vuxenmobbning. Just Norge har också en betydligt mer effektiv hantering av mobbningsärenden. Myndigheten Arbeidstillsynet gör egna opartiska utredningar och kan ålägga arbetsgivaren att vidta specificerade åtgärder.
Så skulle det kunna vara också i Sverige. Om problemet är den svenska samförståndsmodellen så måste den kunna brytas i den enskilda människans intresse.