Sett till valresultatet kan inte Mona Sahlins avgång kallas oväntad. Hon är ytterst ansvarig och S gjorde ett riktigt katastrofval i september, med en kraftig tillbakagång från ett redan uselt val 2006. Den globala finanskrisen under mandatperioden hjälpte inte heller då det gamla arbetarpartiet saknade idéer om jobben. Endast drygt 20 procent av dem med jobb stödde partiet i valet 2010.
Med något i den stilen kommer historieböckerna att förklara den korta period 2007–2011 då Mona Sahlin var socialdemokratisk partiledare. Efter mordet på Anna Lindh och Margot Wallströms ”nej tack” ställde hon upp för partiet, väl medveten om den interna kritik som funnits mot henne sedan 1990-talet. När partiet sedan gick utför var förtroendet förbrukat. Logiken tycks glasklar. Ändå är där något som skaver.
Det många glömmer är att Mona Sahlin tvingades gå till val på en rödgrön politik som haltade betänkligt. Gång på gång fick hon stå till svars för återinförd förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och kilometerskatt på tung trafik när folket ropade efter jobb och tillväxt. Osäkerhet om elförsörjningen och utrikespolitiken var andra områden där hon fick säga en sak, men där hon innerst inne tänkte annorlunda.
Det finns förstås starka krafter inom S som inte velat ha en omprövning av den egna politiken. Samma krafter som låg bakom att Vänsterpartiet kom med i det rödgröna samarbetet för två år sedan. Samma krafter låg därmed bakom valförlusten. Men Mona Sahlin tar ansvaret.
Det var symtomatiskt på valnatten, att när dessa krafter verkligen förlorat, när deras politik nått vägs ände, då höll Mona Sahlin sitt bästa tal som partiledare. Tyngden hade lyfts från hennes axlar. Äntligen var hon partiledare på allvar.
Partiledaren Mona Sahlin har fått mycket gjort på knappa två månader. Hon har förhandlat fram en överenskommelse med regeringen om Afghanistan och därpå tillrättavisat en högröd Lars Ohly med knivskarpa argument. Hon åstadkom också en lågmäld utskällning av Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i riksdagen som fick de andra partiledarnas försök att blekna. Oppositionsledaren Mona Sahlin hade säkerligen mycket ogjort när hon nu väljer att sluta.
Så mycket val hade hon till slut inte. Det har utbrutit ett kaos i partiet som saknar motstycke. Att komma med egna utspel, och samtidigt kritisera andra partiföreträdare, är ett större etikettsbrott i Socialdemokraterna än i något annat parti. Avgångsbeskedet var det enda sättet för ledningen att återfå kontrollen och samtidigt ge rimligt med tid att få fram en efterträdare till extrakongressen i mars.
Det har räknats upp ett tiotal namn som tänkbara efterträdare till Sahlin, men det är långt ifrån säkert att det rätta svaret finns med där. Att tänka för mycket i termer av höger och vänster kan också vara feltänkt just nu. Mycket talar för att partiet nu söker en kandidat som är mer okontroversiell.
På lite längre sikt behövs en större omdaning av partiet. Yngre krafter finns då redo att ta över, men den knappa tiden fram till kongressen nu talar för att det blir en övergångslösning. Sven-Erik Österberg, gruppledaren i riksdagen, kan vara en sådan, men ingen bör bli förvånad om det blir någon helt annan.