Montenegro vill till EU
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det är en paradox att dragningskraften från EU fått en knapp men klar majoritet av väljarna i Montenegro att rösta ja till full självständighet, samtidigt som det är trycket från EU som på övertid hållit kvar landet i en lös federation med Serbien. EU har i det längsta velat bromsa en fortsatt uppsplittring av det gamla Jugoslavien men fryste nyligen samtalen med Serbien sedan regeringen i Belgrad misslyckats med att gripa krigsförbrytaren Ratko Mladic. Montenegro hoppas nu få en förmånligare behandling.
Montenegro hade i århundraden en fri ställning medan resten av Balkan ingick i det Osmanska väldet. Språket är serbiska och kulturen är serbisk, men historien har ändå gett Montenegro en identitet som delvis avviker från den serbiska. När Slobodan Milosevic under 1980-talets slut försökte förvandla det gamla Jugoslavien till ett större Serbien var en av etapperna att den kommunistiska partiledningen i Montenegro störtades, i strid med Jugoslaviens författning.
Därmed kom kraven på demokratisering och västanknytning att flyta samman med kraven på nationellt självstyre, precis som i andra jugoslaviska delrepubliker. En ny montenegrinsk ledning började under 90-talet steg för steg avlägsna sig från Serbien, bl a genom att anta D-mark (senare euro) som nationell valuta. Vid 90-talet slut bestod det åtestående Jugoslavien bara av Serbien och Monenegro och efter Milosevics fall omvandlades denna statsbildning 2003 till den mycket lösa union som nu går mot sin definitiva upplösning.
Utan hårt tryck från EU hade troligen Montenegro förklarat sig självständigt redan då. I stället fick man rätt att hålla folkomröstning i frågan tre år senare. Det är denna som nu ägt rum, under strikt internationell kontroll och med uttalade EU-krav på större majoritet än bara 50,1 procent för självständighet. Det blev 55,4 - strax över den gräns som EU angett.
Det är mycket möjligt att Serbien försöker hejda federationens upplösning. Men någon realistisk möjlighet att lyckas har man inte. Hur snabbt Montenegro sedan i verkligheten kan närma sig EU är en helt öppen fråga. Det som på ytan tycks vara en fungerande demokrati är också en stat som är genomsyrad av korruption. Det är ofrånkomligt med hårda reformkrav från EU och en lång övergångstid.
Ändå kan det vara en riktig bedömning att Montenegro på egen hand har bättre utvecklingsmöjligheter än vad man hade i federationen med Serbien, där ekonomin stagnerat, där den rabiata nationalismen åter vinner politisk mark och där regeringen kanske inte ens har full kontroll över statens egna maktmedel i form av militär och säkerhetstjänst. Efter "förlusten" av Montenegro kan också en förlust av Kosovo väntas senare i år. Någ-ra egentliga medel för att förhindra utvecklingen har inte regeringen i Belgrad.
Däremot kan de gränser mellan Jugoslaviens f d delrepubliker som dragits upp sedan 1990-talet upphävas den dag de alla dras in i EU-samarbetet. Men för att Serbien ska kunna delta och i ett första steg få ett associationsavtal med unionen krävs en politisk kursomläggning som landets styrande inte tycks vara mäktiga. Tilltagande isolering är vad som återstår.