Ju fler stater som förfogar över de yttersta vapnen, desto större är risken att de faktiskt används.
Ansträngningarna att hindra Iran från att utveckla kärnvapen är alltså en global angelägenhet som länge involverat medlemmarna i FN:s säkerhetsråd och Tyskland. I aprilkom genombrottet. Ett ramavtal om det iranska kärnenergiprogrammet ska hindra att kärnvapen utvecklas.
Iran åtar sig bland annat att minska sina centrifuger för anrikning av uran och tillåta sina kärnenergianläggningar att inspekteras av atomenergiorganet IAEA. Om landet följer avtalet kommer det att ta åtminstone ett år att tillverka material för ett kärnvapen. Och, avgörande för Iran, de ekonomiska sanktionerna kommer att lyftas efter hand.
Utan tvekan var det sanktionsregimen som drev Iran till att skriva under avtalet. Den ekonomiska isoleringen har slagit mycket hårt. Arbetslösheten är skyhög och valutan har störtdykt. Särskilt hårt drabbad är oljeexporten.
Ingen ska ha några illusioner om Iran: en repressiv stat som subventionerar terrorism och som systematiskt kränker mänskliga rättigheter. Men alternativet till avtalet är antingen fortsatta sanktioner eller militär konfrontation. Det första alternativet vore i praktiken ekonomiskt och politisk ogenomförbart och det andra otänkbart.
Just nu pågår en intensiv diplomatisk aktivitet i Wien för att slutgiltigt föra avtalet i hamn. Tekniska förhandlingar har i slutskedet fått ge vika för politiska där Iran ställer nya krav. Sanktionerna ska hävas omedelbart, inte gradvis. Inspektioner av militära anläggningar utesluts. Bakom den nya inställningen anas ayatolla Ali Khamenei, Irans högste andlige ledare.
Ett sammanbrott framstår ändå som osannolikt. För mycket står på spel och för mycket har redan åstadkommits. Ett långsiktigt stabilare och säkrare förhållande mellan USA och Iran skulle gynna hela världen.