Mot Natos trygga famn?
Än en gång samma historia ett försvarsbeslut havererar innan det hunnit fylla ett år. Den hårdbantade version av det svenska försvaret som riksdagen fattade beslut om i december förra året överlevde inte ens årets budgetförhandling. Ännu en halvering förestår vem orkar längre hålla reda på vilken i ordningen det blir?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Men det sätt på vilket detta skett och sker kan inte annat än riva upp motsättningar mellan blocken i försvarsfrågan, där regeringens ambition och ansvar ändå borde vara att arbeta för samlande, blocköverskridande lösningar. Som det nu är har försvarsfienderna i v och mp, tvärt emot statsministerns försäkringar, ett mycket stort inflytande.
I försvarsbeslutet från december förra året fastslogs vilka förband som skall ingå i den nya organisationen med insatsförband från 2008. Det klargjordes också att insatsförband i huvudsak också skall ha beredskap, d v s vara klara att sättas in, på mindre än ett år.
Men i budgetförslaget för 2006 införs, som Svenska Dagbladets alerte försvarsreporter i går uppmärksammade, militärförband av en helt ny typ — sk "resursförband". På dessa förband ställs inga krav på insatsberedskap. De skall, med andra ord, inte användas. Rimligen kommer de då att i sinom tid fasas ut.
En sakkunnig hos försvarsminister Leni Björklund beskriver det hela som att man "städat i tabellerna" och "plockat fram det som vi verkligen skall ha kvar som insatsförband".
I klartext innebär detta tungomålstalande att försvaret halveras en gång till, och i några fall mer än så.
Jas-divisonerna går till exempel ner från fyra till två. Artilleriet minskar från tre bataljoner till en fjärdedels bataljon. Det blir tre kanoner Haubits 77B, att jämföra med t ex Finlands 700 kanoner.
Det faktum att inga beredskapskrav ställs på resursförbanden beskrivs med en säregen logik som ett sätt att "spara pengar". Rimligen är motsatsen fallet. Att ha förband som det inte är avsikten att använda för sitt militära ändamål, och som därför knappast kan bli kvar, måste logiskt sett betraktas som ett tämligen avancerat slöseri.
Det alliansfria Sverige gör i högtidstalen anspråk på att kunna försvara sig sjävt. På 1990-talet talades det om att möjligheten till s k "återtagning" skulle finnas, d v s försvaret skulle
kunna rustas upp igen om det säkerhetspolitiska läget försämrades.
Men hur skall det gå till om vi i ökad grad river själva grunden? Blir det då kanske dags att söka sig till Natos trygga, men i dag förtalade, famn?