Mot okänd kust med kapten Reinfeldt
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Det är lätt att förstå varför landets säkerhetspolitik hanteras på ett sätt som är ansvarslöst. Att ställa om vårt invasionsförsvar när Sovjetunionen föll var ingen enkel operation. Hela det militärindustriella komplexet, understött av kommuner som skulle drabbas, värjde sig kraftfullt mot varje förändring.
Nedskärningarna, som krävde hårda tag, innebar att äldre officerare förtidspensionerades. En ny generation med ringa erfarenhet av ledningssystemen trädde till. Rädda för att försvaret helt skulle försvinna kom de på att försvarets uppgift nu skulle vara internationella insatser. När omställningen så småningom tog fart, kom den nya ideologin att omfattas av alla.
Också politiker med föga intresse för försvaret lärde sig att tala om de internationella uppgifternas betydelse. Försvarets regionala ledningsorganisation utraderades och därmed försvann grunden för en samverkan med det civila samhället i en krissituation.
Medan omställningen ännu pågår startar i Ryssland en utveckling som efterhand blir oroväc-kande. En upprustning påbörjas, först med en modernisering av kärnvapenmissilerna, eftersom de ger ett stormaktsinflytande i världspolitiken. I Barents hav startar arbetet med att utvinna gas och olja vilket sannolikt leder till en rysk upprustning i Arktis. I Norge är man medveten om detta problem, som ännu tycks vara okänt för den svenska rege-ringen.
Gång efter annan visar ryssarna att de anser sig ha rätt att intervenera i de baltiska staternas inre angelägenheter. Senast med ett fullskaligt angrepp mot statliga estniska datorsystem. Det kan inte beskrivas som annat än en form av aggressiv elektronisk krigföring. Etniska motsättningar mellan letter och ryssar har utnyttjats men positivt är att Ryssland nu ratificerar ett gränsavtal med Lettland. Den ryska oljeledning som skall byggas i Östersjön vore inte ett bekymmer, om inte Putin så klart deklarerat att den skall skyddas av den ryska Östersjömarinen. Förmodligen tas även det till intäkt för en upprustning i området.
Till detta kommer de inrikespolitiska komplikationerna i Ryssland. Steg för steg monterar man ned demokratin. Utrensningar pågår i hela den ryska nomenklaturan av alla som inte bedöms vara lojala. Nästa val till parlamentet kommer inte att ske på ett demokratiskt godtagbart sätt.
Vad det betyder på sikt är i dag oförutsägbart. Ryska militära hot direkt mot Sverige är osannolika. Men ett upprustat Ryssland kommer att spela en aktiv roll i Baltikum och därmed indirekt påverka vår säkerhet. Man får räkna med att ett starkare Ryssland kan utöva politiska påtryckningar mot oss av olika slag. Mot en liten och värnlös nation behöver man inte tillgripa våld. Även outtalade hot föranleder lätt en anpassning till stormaktens önskemål. Det är därför vi i djupaste fred behöver ett försvar till stöd för vår självständighet och vår utrikespolitik.
Sveriges bekymmer är att Reinfeldts säkerhetspolitiska fartyg fortsätter att segla under "Insatsförsvarets" flagg och med "Internationella operationer" som namn i fören. Man blundar konsekvent för att ett antal problem växer fram i vårt närområde. Om regeringen erkände det, skulle den tvingas till ett ansvarstagande för vår långsiktiga försvars-förmåga. Därmed skulle försvaret inte kunna hanteras som enbart en budgetpost bland andra.
Försvarsminister Odenbergs avgång visar att han har förstått att nedrustningens tid borde vara förbi. Tyvärr är han nu besegrad i den interna maktkampen. Tydligt är att krafter utanför regeringen måste samlas för att hindra en total rasering av försvaret. Hindra att vi inte står helt blottställda när vi i en inte alltför avlägsen framtid åter måste bygga upp ett nationellt försvar.
Verkligheten hinner snart i kapp regeringen Reinfeldt. Men risken är stor att man även då envist hävdar att sjökortet man seglar efter stämmer och att alla undervattensskär ligger fel eller inte ens existerar.