Klimatmötet i Doha kommer inte att passera lika obemärkt som de senaste årens sammankomster i Mexiko och Sydafrika. Forskare och debattörer har trappat upp takten väsentligt till något som i alla fall påminner om Köpenhamnsmötet 2009. Varje dag kommer nya rapporter som understryker att det är bråttom – utan omedelbara åtgärder som minskar utsläppen av växthusgaser riskerar vi svåra konsekvenser redan under detta sekel.
Problemet är att världens toppolitiker inte alls fått upp Köpenhamnsfart. De flesta minns bilden av Barack Obama i skjortärmarna, Merkel och Sarkozy, den djupt bekymrade stämningen då det visade sig att Kinas premiärminister Wen Jiabao inte hade mandat att gå med på några utsläppsminskningar över huvud taget. Tre år senare reser miljöministrarna till klimatmötet medan ledarna i huvudsak ägnar sig åt att försöka komma till rätta med ekonomisk kris och arbetslöshet på hemmaplan.
Enligt de senaste forskarrönen, i de flesta fall en försmak på den stora rapporten från klimatpanelen IPCC:s rapport 2013, är tvågradersmålet (att uppvärmningen ska begränsas till två grader Celsius) snarast en tvågradersförhoppning. Hastigheten i temperaturökningen, de ökade utsläppen av koldioxid (tre procent från i fjol) och polarisarnas snabbare avsmältning är alltsammans tecken på att det snart, mycket snart, kan vara för sent att vända utvecklingen.
Åtgärderna för klimatet blir dyrare ju längre man väntar. Varje dag av fossilberoende gör också att man tappar mark i den framtida gröna tillväxten. Och kostnaderna för matbrist, översvämningar och flyktingströmmar till följd av ett varmare klimat är oöverblickbara. Vi vet att det innebär enorma kostnader att vänta, ändå väntar vi. Varför?
Jo, förutom att omställningen i sig är svår och genomgripande för att samhälle som utvecklats med olja och kol, har också EU-parlamentarikern Carl Schlyter (MP) en poäng när han påpekar (DI 3/12) att det handlar om en enorm maktförskjutning. Särskilt oljan dominerar världsekonomin med fem av världens sex största företag. Dessa representerar ett värde som bygger på att oljan fortsätter att utvinnas från de kända fyndigheterna. Och bland de ägare som inte vill se tillgångarna gå om intet finns såväl enskilda som hela stater och deras pensionsfonder.
USA och Kina tävlar också om det framtida ekonomiska världsherraväldet. De avvaktar då ingen vill vara först med att visa korten. De satsar mer än andra länder på förnybara bränslen, men mer som en gardering om det skulle gå åt pipan med oljan och kolet. Senast 2015 måste de bekänna färg – året är deadline för en klimatöverenskommelse som ska börja gälla 2020. Då kommer det åter att bli Köpenhamnsstämning vid förhandlingsbordet, förhoppningsvis med en bekymrad Xi Jinping i skjortärmarna.