Motstånd mot revirtänkande
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Klart är emellertid att få världsförbättrare känner att nationalekonomi är deras ämne. Det finns en nidbild som går ut på att nationalekonomin domineras av teoretiska, verklighetsfrånvända modeller där egoistiska individer tar varje tillfälle i akt att gynna sig själva på andras bekostnad.
Kritik kommer även inifrån ämnet. Lars Calmfors hävdade nyligen att ekonomernas överdrivna specialisering gjort dem oförmögna att förklara finanskrisen. När till och med makroekonomi och finansiell ekonomi bedrivs som åtskilda forskningsfält, är det begripligt att få ekonomer besitter den helhetsbild som krävs för att förklara vad som sker.
För oss som oroas av dessa tendenser, blev årets ekonomipristagare en välkommen överraskning. Ekonomen Oliver Williamson och statsvetaren Elinor Ostrom fick priset för sin forskning om hur människor lyckas koordinera sitt beteende och samarbeta i grupp trots varje enskild gruppmedlem frestas att gynna sig själv på övriga gruppmedlemmars bekostnad. Forskningen kan tillämpas på allt från utfiskning av torsken i Östersjön till vattentillförsel i fattiga afrikanska byar.
Årets pris ges alltså delvis till en statsvetare. Många kommer nog att tolka det som ett underkännande av den klassiska nationalekonomins förenklade teoretiska modeller. Det vore ett felslut. Modellerna är inte skapade i syfte att vara realistiska, och de är inte tänkta att uppmuntra egoistiskt beteende. I själva verket kan modellerna användas för att förstå svårigheterna med att få människor att hjälpas åt och sträva efter samma mål. Utan dessa teorier hade det varit svårare att lära oss av Ostroms forskning kring hur mänskligt samarbete uppstår.
Nu vet vi att samarbete för det gemensamma bästa inte är någon självklarhet. Det kan uppstå om de inblandade har tålamod nog att undvika frestelsen att på kort sikt gynna sig själv på andras bekostnad. Det underlättar om de kan kommunicera med varandra och om de själva kan komma överens om hur de som bryter samarbetet ska straffas. Dessutom är det i regel lättare att få mindre grupper att samarbeta.
Det sistnämnda är naturligtvis en viktig och skrämmande insikt när människan nu ställs inför sitt förmodligen största samarbetsproblem någonsin: Hanterandet av den globala uppvärmningen.
Om årets ekonomipris nödvändigtvis ska tolkas i forskningspolitiska termer är budskapet förmodligen att i de viktigaste frågorna krävs samarbete över ämnesgränserna. Skillnaden mellan olika ämnesområden behöver inte vara så stor.
Ostrom är formellt sett statsvetare, men använder ekonomiska teorier och metoder. Hon ogillar akademiskt revirtänkande och menar att empiriska fallstudier och teoretiska modeller kompletterar varandra. I de avgörande framtidsfrågorna har vi inte tid att träta om akademiska etiketter. Den student som väljer mellan statsvetenskap och nationalekonomi bör ta lärdom av årets ekonomipris: Läs båda!
Andreas Bergh
fil dr i nationalekonomi och fristående kolumnist i UNT