Dit hör förstås beslutet att kräva ett statligt monopol för försäljning av cigaretter - alltså som Systemet för alkohol. Eller en maximigräns för statliga löner. Vem skulle då vilja jobba för staten? Eller kravet att släcka alla 3 G-sändare, vilket skulle göra alla moderna mobiltelefoner obrukbara.
Tokiga förslag finns i alla partier. Men när sådana förslag kommer upp till omröstning på kongressen voteras de bort. Så inte i miljöpartiet. Det förefaller som om miljöpartisterna på kongressen satte en ära i att säga ja till galenskaper och att säga nej till sin egen partiledning.
Partiets språkrör har en vision. De vill göra miljöpartiet till ett seriöst politiskt mittenparti i koalition med socialdemokraterna. Det förutsätter en hel del förändringar och partiledningen inledde lite försiktigt på den vägen.
Men kongressen var inte alls med på noterna: Om miljöpartiet skulle sitta i regeringen förutsätter det att partiet accepterar det svenska medlemskapet i EU. Partiledningen ville därför tona ned partiets krav på utträde, men det ville inte kongressen. Tvärtom skulle partiets kampanj inför EU-parlamentsvalet i juni lyfta fram kravet på utträde, tyckte kongressen.
Partiledningen ville också göra miljöpartiet till ett parti för småföretagare, eller snarare för företagsamhet i allmänhet. Men kongressen förkunnade stolt att tillväxt i konventionell mening inte är "möjlig eller ens eftersträvansvärd".
Partiledningen har också börjat förbereda ett tätare samarbete med socialdemokraterna genom att närma sig LO. Bland annat föreslog partistyrelsen att föräldraförsäkringen borde delas upp i tre delar, en del för pappan, en för mamman och en del som man kunde bestämma fritt om. Detta förslag kommer ursprungligen från LO, men miljöpartiets kongress röstade bort det.
Mot denna bakgrund skulle man kunna tro att de båda språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson skulle vara impopulära hos kongressen och själva överväga att avgå. Men tvärtom! Alla är nöjda med kongressen, inklusive språkrören. Förklaringen är sannolikt att ingen bryr sig om kongressbesluten. Ombuden har ju själva visat att man inte behöver ta dem på allvar genom sin förtjusning i att rösta igenom heltokiga förslag.
Rykten gör gällande att språkröret Peter Eriksson har tagit upp frågan om regeringssamverkan med statsminister Göran Persson. Den nu avslutade kongressen skulle göra detta helt omöjligt, om miljöpartiets ledning tar kongressbesluten på allvar.
Visst vore det logiskt att partier som påverkar regeringens beslut i så hög grad som miljöpartiet också fick ta ansvar för hela regeringsarbetet i en formell koalition. Men så kommer det inte att gå.
Socialdemokraterna kommer inte att dela makten med någon. Är det något som är djupt rotat i det socialdemokratiska partiet är det att man ska behålla makten för sig själv. I det sammanhanget har miljöpartiets kongress ingen betydelse alls.