Men man erbjuder inget eget alternativ, och tycks inte ta frågans komplexitet på allvar — se gårdagens huvudledare.
Det finns också en annan aspekt på problemet. Som ledarsidans kolumnist Gunvor Hildén konstaterar här intill, är detta den sextonde gången som oppositionen kör över ett av regeringens förslag. Dessa ständiga nålstick är irriterande för Alliansen, men knappast ett effektivt motstånd.
Majoritetens krav på regeringen inskränker sig vanligen till så kallade ”tillkännagivanden”, alltså begäranden om ett ändringsförslag i en viss fråga. Det är därefter upp till regeringen själv att leverera, och som statsvetaren Magnus Isberg konstaterar i SvD har den mycket omfattande möjligheter att ”muttra, krångla, motarbeta och fördröja” oppositionens beställningar.
Icke desto mindre är det besvärande för regeringen att ständigt få bakläxa från riksdagen. Man kan heller inte, eller bör i alla fall inte, krångla för mycket — vår grundlag är till för att åtlydas, inte kringgås med hjälp av teknikaliteter. Ytterst hotar också ett misstroendevotum, om relationerna i riksdagen blir alltför ansträngda.
Det är dock inget oppositionen lättvindigt kommer att ta till. Dels skulle det knappast se snyggt ut att fälla sittande regering med stöd av SD. Dels är det inte alls säkert att alla rödgröna partier tror sig tjäna på det — och om inte alla är med går det inte. Det är sannolikt att SD skulle vinna på ett nyval, om det går så långt, vilket bara ytterligare komplicerar majoritetsförhållandena.
Båda sidor har därför goda skäl att försöka minska friktionen i riksdagen. Alla seriösa politiker, sju av riksdagens partier, har rimligen också ett intresse av att Sverige får en förutsägbar och sammanhållen politik, i stället för att besluten tillåts slinka än hit, än dit.
Det parti som kan göra enskilt mest för att stabilisera riksdagen är Miljöpartiet — ett parti som säger sig vilja bli en självständig kraft utan bindningar till något av blocken. I viss mån har dessa uttalanden kanske berott på taktiska positioneringar, men det finns all anledning att ta MP på orden. De liberala inslagen i partiets politik har flera beröringspunkter med Alliansens dagordning, och med en smula givande och tagande från bägge sidor finns mycket att vinna på ett utökat samarbete.
Det är dessutom hög tid att börja bereda marken inför kommande val, där Alliansens framtid syns alltmer osäker, genom att odla samarbetet i den politiska mitten. Om M släpar benen efter sig borde exempelvis FP kunna bjuda in till diskussioner för att informellt utforska möjligheterna. Får man tro Gustav Fridolin vore det välkommet:
– Vi sitter inte i riksdagen för att rulla tummarna, säger han till DN. Vi är beredda att samtala för att göra verklighet av det som vi lovat våra väljare.
Och då borde det bara vara att sätta igång.