Mugabe vill ha bort ''smutsen''
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Att avskaffa kåkstäder kan tyckas vara en lovvärd handling. Men här handlar det inte om att riva usla ruckel för att ge invånarna bättre bostäder. Här demoleras människors hem utan att någon ersättning finns i utsikt, med den uttalade avsikten att de helt enkelt ska lämna trakten. Vart de då ska ta vägen är inte något som regimen bekymrar sig om.
Sammanhanget är lika välbekant som deprimerande. Stödet för Mugabes tyranniska styre är så svagt i städerna att inte ens valfusk i stor skala kan förhindra oppositionen att vinna parlamentsmandat där. Men om människorna, alltså väljarna, tvingas
bort så försvinner också deras röster. Och på landsbygden, dit de flesta kan antas bege sig, har regimen en helt annan kontroll över människors liv än vad som är möjligt i en storstad.
Efter valet har ännu en aspekt tillkommit. Mugabe är 81 år gammal och har sagt att han inte tänker kandidera för någon ny mandatperiod som president. Det innebär att också Zimbabwe, trots presidentens grepp över landet, närmar sig den punkt då ett maktskifte av något slag blir ofrånkomligt.
Sprickorna inom regeringspartiet Zanu-PF är tydliga och ingen garanti finns för att Mugabes efterträdare i alla lägen kommer att vara lojal mot den nuvarande presidenten. För att inte riskera att ställas inför rätta försöker Mugabe därför att på
olika sätt förbereda sin avgång så att den blir så lite riskabel som möjligt för honom själv.
Mugabe kunde ganska enkelt se till att han fick två tredjedels majoritet i parlamentet i valet, vilket ger honom möjlighet att ändra författningen. Han kan därmed lättare föra fram lojala partimedlemmar till nyckelposter, samtidigt som han genom kampanjen mot slumstädernas "smuts" kan beröva oppositionen dess starkaste fästen. Ett möjligt scenario är att han efter en författningsändring behåller en mer symbolisk presidentpost för sig själv och låter den faktiska makten utövas av någon lojal premiärminister — allt för att inte riskera att drabbas av folkets vrede.
Som vanligt vägrar Sydafrika, det enda grannland som kan påverka situationen, att göra något. Och befolkningens skräck för det våld som regimen bevisligen är kapabel till gör att det är mycket svårt att organisera strejker eller andra stora manifestationer inom landet.
En ledare som likställer fattiga människor som stöder oppositionen med "smuts" är bara värd förakt. När skräcken en dag släpper kan regimen inte öveleva länge till.