Mullorna förlorade folkets förtroende

Jag minns tiden före revolutionen i Iran, då de allra flesta såg på mullorna som om de vore Allahs och Muhammeds sanna sändebud. Med sina turbaner, långa rockar, stora skägg och blicken som ofta var fäst vid marken, gick de med värdighet och pondus. Mullorna åtnjöt stor respekt och förtroende hos vanliga muslimer, även om det fanns en del tvivlare. Men tvivlarnas röster blev sällan hörda - det uppfattades t o m som syndigt att lyssna på deras ifrågasättande om religionen.
Mullornas närvaro och predikan kändes så högtidlig och helig, att det ofta blev extra spännande och magkittlande för oss unga att göra oss roliga på deras bekostnad. Jag minns att när min gamla farmor upptäckte vår "synd", brukade hon länge gråtandes be Allah om förskoning för de hemska repressalier hon befarade skulle drabba hela vår släkt. Det var både sorgligt och roligt att se henne sitta uppe flera nätter i rad och alldeles förtvivlat be heliga makter om barmhärtighet.
För oss unga men även för många sekulära vuxna, var religiösa ceremonier, där det ofta bjöds på mat och andra godsaker, festliga tillfällen. Det gräts en hel del, främst av gamla människor, över heliga profiler som lämnat jordelivet för hundratals år sedan genom martyrdöd. Eller kanske som en del unga sarkastiskt i smyg brukade skämta: "De gråter för alla synder de begått under ungdomstiden och ber om förlåtelse"! Men det förekom framför allt mycket skratt och roligt umgänge med vänner, under dessa sammankomster. Man umgicks över generations- och klassgränserna och det är just det som är det mest typiska för dessa träffar - dörren är öppen för alla, även för hemlösa. Mullorna var ofarliga, mysiga farbröder som ofta roade många i sin publik med sitt utseende, kroppsspråk samt lustiga och tillgjorda språk.

Revolutionen kom och allt förändrades. Många av de där lustiga farbröderna befordrades över en natt till generaler och justitieråd. Sådana måste ju åka i skottsäkra limousiner med poliseskort och ett dussin aggressiva och skäggiga livvakter.
Religiösa sammankomster var inte längre roliga. För det var inte enbart gamla tanter som grät, utan mammor. De grät inte, de vrålade hjärtskärande över sina alldeles för unga pojkar som på ett eller annat sätt hade förolyckats - i kriget mot Irak eller i politiska fängelser. Vi tonåringar slutade att roa oss, för det fanns ju varken glädje eller någon lust kvar till att driva med någon. Vi slutade att följa med vuxna till religiösa sammankomster, för de hade alla omvandlats till sorgeceremonier. Vi tyckte inte längre att mullorna var mysiga. Tvärtom, gav de oss barn kalla kårar och vi var rädda för dem.
Att ropa glåpord efter mullor eller bespotta dem var inte ens en tänkbar tanke före revolutionen, men numera är den en förnedrande syn som många har bevittnat utan att ingripa. Att tvivla och ifrågasätta gamla inlärda sanningar är numera vardagsmat och inte längre synd eller tabu - det görs även av mycket troende muslimer. Mullorna har förvisso fått oändlig stor makt men förlorat folkets tillit och förtroende för all framtid.