Av lång tradition håller S och LO armen om varandras ryggar. Men när Stefan Löfven (S) och Karl-Petter Thorwaldsson kräver att fackets veto, vid anställning av personer från tredje land, återinförs verkar kärleken i den egna relationen ha gjort bägge parter blinda för verkligheten.
År 2008 tillkom en ny lag om arbetskraftsinvandring, varmed det fackliga vetot avskaffades. Reformen har gjort det lättare att anställa globalt och har, av i huvudsak två skäl, varit gynnsam och rättvis.
För det första ger den företagen möjlighet att hitta rätt kompetens.Sverige är en högteknologisk och internationellt inriktad, men liten, nation. Det finns en efterfrågan på personer som förstår utomeuropeiska marknader. Därtill skriker svenska företag efter IT- kunnig personal. År 2012 tilldelades 20 procent av arbetstillstånden just IT-anställda, från i huvudsak Indien.
Ett helt annat exempel på specialkompetens ges i söndagens Agenda, där en persisk restaurangägare berättar om sin oro för att inte kunna anställa de iranska kockar – som behövs för att få genuin känsla och smak i maten – om fackets veto återinförs.
För det andra osar förslaget om ett fackligt veto av protektionism. Fackets hållning att jobb på den svenska marknaden i första hand ska gå till svenskar är problematisk. Den visar på grundsynen att det höga välstånd och löneläge som har byggts upp i väst – ofta på bekostnad av fattiga länder – även fortsatt bör reserveras för västerlänningar.
Sådan exkludering tilltalar säkerligen främlingsfientliga väljare, och det är svårt att inte se utspelet som en flört med de LO-medlemmar som har lämnat S för SD.
Därmed inte sagt att arbetskraftsinvandringen är problemfri. Mest utsatta har kanske säsongsarbetare inom bärplockning och skogsbruk varit. Dessa stod 2012 för cirka 25 procent av arbetskraftsinvandringen från tredje land.
Det är i sig inget fel att människor utifrån kommer hit för att utföra de jobb som få svenskar vill ha. Många svenskar åker, i sin tur, till Norge för att jobba med sådant som norska ungdomar inte verkar vara så pigga på. Men tyvärr finns oseriösa arbetsgivare som utnyttjar situationen. Uppdrag granskning rapporterade i januari om de kamerunier – som kommit till Sverige för att plantera skog – vars utlovade månadslön på 18 000 kronor på plats visade sig vara en ackordslön på 22 öre per planta. Här behövs krafttag.
Regeringens utgångspunkt bör vara att lönevillkoren som anges i de anställningserbjudanden – vilka migrationsverket fattar sina beslut utifrån – görs rättsligt bindande och kopplas till tydliga sanktioner mot de arbetsgivare som bryter dem. Uppföljande kontroller måste även införas.
Att byråkratisera och politisera anställningsprocessen med fackliga veton missgynnar däremot både svensk ekonomi och dem som vill komma hit för att öka sitt välstånd.