Under en längre tid har det drivits opinion för att alliansen ska gå till val som ett gemensamt parti, men med fyra olika valsedlar – en för varje nuvarande parti. Ibland dyker tankarna upp på Svenska Dagbladets ledarsida, ibland hos moderata riksdagsledamöter, som i gårdagens SvD Brännpunkt där Maria Abrahamsson lanserar idén tillsammans med tidigare statssekreteraren Krister Thelin.
Argumenten är alltid desamma. Dels sägs det vara nästa naturliga steg i ett allt närmare allianssamarbete. Skillnaderna mellan partierna tonas ner, de är i det närmaste försumbara. Dels sägs ett gemensamt alliansparti stärka chansen för regeringen att bli omvald. Med ett enda parti riskerar inte KD- eller C-rösterna att gå förlorade på fel sida fyraprocentsspärren.
Det finns ytterligare en sak som förenar utspelen om ett alliansparti: de kommer alltid från moderat håll. För det som kanske kommer att leda till att regeringen blir omvald, kommer garanterat leda till att Moderaterna stärker sin ställning. Att gå fram med olika listor under gemensam alliansflagg betyder nämligen mer än att bara hotet om hamna under fyraprocentsspärren försvinner.
För Moderaterna vore en sådan ordning en vinstlott, för de tre andra regeringspartierna en katastrof. Att det blir konsekvenserna av vad som i förstone bara ser ut som ett tätare allianssamarbete, en naturlig utveckling, handlar till lika delar om väljarbeteende som om matematik.
Varför skulle till exempel ett parti som redan i dag ser ut att få det svårt att klara riksdagsspärren vara mer attraktivt för väljarna när det reduceras till en alliansvalsedel av fyra? Kärnväljarna kommer förstås att välja sitt partis lista, men övriga borgerliga väljare?
Själva fördelningen av mandaten mellan listorna kommer dessutom att missgynna de mindre partierna. I varje valkrets kommer mandaten först att delas ut till eventuella kandidater som blivit inkryssade. Men eftersom detta kommer att kräva minst fem procent av alliansrösterna, inte fem procent av rösterna på den egna listan, kommer ytterst få alliansledamöter kunna kryssa sig in. Och de som mot all förmodan gör det kommer att vara moderater. Därefter fördelas de övriga mandaten enligt den så kallade heltalsmetoden, vilket gynnar större partier/listor.
Om man tillämpar Abrahamssons och Thelins modell på valresultatet 2010, skulle alliansens ha knipit ytterligare ett mandat, men Moderaterna skulle ha blivit den stora vinnaren, med ytterligare 20-talet mandat. Samtliga tre andra regeringspartier skulle få färre mandat, värst skulle det bli för Folkpartiet och Kristdemokraterna.
Går alliansen till val som ett gemensamt parti 2014 kommer det i princip bara vara i de riktigt stora valkretsarna som de mindre partierna har någon chans att knipa några mandat. Allt annat blir en moderat affär.
Men det är ju det som är Abrahamssons och Thelins syfte. De skriver att förändringen skulle ”befria M från tvånget att anpassa sig till de mindre partiernas opinionssiffror”. Med andra ord: Gärna en omvald regering, men först och främst ett starkare Moderaterna. Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna måste avvisa idéer av det här slaget. I alla fall om de månar om sin egen existens.