Myndigheterna borde kunna bättre
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Riksrevisionen har granskat hur Arbetsmarknadsstyrelsen, Migrationsverket, Integrationsverket och regeringen sköter sig när det gäller att ge kommunerna stöd till en bra introduktion i det svenska samhället för nyanlända invandrare.
Bilden är, naturligtivs, inte entydigt negativ. Riksrevisionen konstaterar sålunda att introduktionen fungerar bra i omkring en tredjedel av kommunerna.
Men i övriga kommuner är det alltså sämre ställt. Konsekvensen av detta blir att många invandrare får sin etablering i det svenska samhället fördröjd - vilket förstås är ett slöseri från både mänskliga och ekonomiska utgångspunkter.
Det är kommunernas ansvar att ta emot de nyanlända invandrarna, medan statens uppgift är att finansiera introduktionen och följa upp att den fungerar. Detta borde, kan man tycka, borga för att verksamheten utmärks både av en helhetssyn och en väl fungerande samordning.
Ändå visar Riksrevisionens granskning att bristerna är stora. En av fem kommuner är missnöjda med arbetsförmedlingen, en av tre kommuner är kritiska mot Migrationsverkets hjälp och en av fyra kommuner har synpunkter på stödet från Integrationsverket. Visst kan myndigheterna hänvisa till att det för var och en av dem är en minoritet av kommunerna som är kritiska - men sammantaget är det ändå en så pass stor andel att kritiken måste tas på största allvar.
Ams uppgift är att prioritera nyanlända invandrare. Det är lätt att förstå motivet för det. Ett snabbt inträde på arbetsmarknaden är förmodligen den enskilda åtgärd som har störst betydelse för att ge en
nyanländ invandrare det självförtroende, den förankring och sociala stabilitet som gör det jämförelsevis så mycket lättare för honom eller henne att etablera sig och fungera i det svenska samhället än för de invandrare som hamnar i passiviserande väntan och bidragsberoende - och tvingas se sina chanser till ett gott liv i Sverige kraftigt försämrade.
Mot den bakgrunden är det, artigt uttryckt, uppseendeväckande att Ams varken satt upp några mål för sitt arbete med gruppen eller utformat tillräckligt tydliga rutiner för hur samarbetet med kommunerna skall gå till. En del invandrare skrivs till exempel direkt in i arbetsförmedlingens rullor, i andra fall väntar man.
Med tanke på att det på senare tid klarlagts att arbetsförmedlarna på Ams i genomsnitt inte förmedlar mer än ett riktigt jobb om året kan man visserligen misstänka att en uppstramning i bägge dessa avseenden inte per automatik skulle leda till dramatiska
förbättringar på kort sikt för invandrarna - men likväl är den förstås önskvärd, och en förutsättning för en förbättrad effektivitet på sikt.
Migrationsverkets syndaregister ligger i att man i många fall inte förmår att ge kommunerna den relevanta informationen om de invandrare som hamnar i respektive kommun, vilket gör att mottagandet av dem blir sämre än det hade behövt vara.
Det kan handla om att det inte noterats att invandraren kan svenska och att han/hon till följd av det ställs i kö till svenskundervisning man redan klarat av, eller att det inte ges tillräckligt tydlig information om invandrarens hälso- eller allmäntillstånd i övrigt. Då kan det bli som i det klassiska exemplet där en rullstolsbunden person tilldelas en lägenhet i tre trappor upp i ett hus utan hiss.
Integrationsverket får kritik för att man betalar ut ersättningar till kommunerna utan att ha kontrollerat om de verkligen har genomfört introduktionsprogrammen och upprättat de individuella planer som skall finnas för varje invandrare - och för att man inte följer upp introduktionen som man borde.
Och regeringen får kritik för att den är otydlig och inkonsekvent i sin kommunikation med de berörda myndigheterna. Överraskande, och hedrande, nog håller integrationsminister Jens Orback åtminstone delvis med om kritiken - till skillnad från en
av de ledande tjänstemännen på Integrationsverket som inte anser att individuella planer för invandrarna är "meningsfulla, eftersom de inte säger så mycket om det stöd som den enskilde faktiskt får".
Visst kan man ibland känna skepsis över det som ser ut som en modevåg inom många myndigheter där s k individuella utvecklingsplaner används för att fly från de reella problemen, som inte sällan
lider av handikappet att inte vara politiskt korrekta. De motiveras ofta med hjälp av ett påfrestande pretentiöst blomsterspråk som skulle vara parodiskt - om det inte var avsett att tas på allvar.
Man kan också ha befogade synpunkter på inslag i den omhändertagandets filosofi på gott och ont som sedan decennier ligger bakom invandrarpolitiken och som i många fall förvandlar människor från självständiga subjekt till omhändertagna objekt. En självkritisk och nyanserad diskussion i det politiska och byråkratiska systemet på dessa teman är bara att välkomna.
Därav följer verkligen inte att all invandrarpolitik skulle vara av ondo. Men uppenbarligen behöver den invandrarpolitik som bedrivs såväl skärpas till som stramas upp för att bli både human och effektiv.