Den gängse bilden av Fredborg har varit att han efter en utflykt i nazianstucket tänkande omvändes till en mer respektabel högerståndpunkt. Som Svenska Dagbladets korrespondent i Berlin ska han, i synnerhet i Bakom Stålvallen, ha gjort en pionjärinsats för att avslöja nazistregimens verkliga karaktär och Förintelsen.
Som Larsmo visat är det korrekt att Fredborg och hans meningsfränder snart sökte sig till det dåvarande högerpartiet och klargjorde att de ansåg att Sverige borde göra motstånd i händelse av ett tyskt anfall. Men detta betydde inte att de i övrigt övergav sina extremnationalistiska åsikter. Tvärtom lanserade de slagordet "den svenska linjen" (det finns fortfarande i namnet på det moderata studentförbundets tidning) som både skulle markera självständighet gentemot Tyskland och en "befolkningspolitik" som inte gav plats för judar eller andra "mindervärdiga" element. Avståndstagandet från Tyskland var inte starkare än att man också såg möjligheter till samarbete.
Jan Myrdal vill synbarligen inte höra talas om några nya kunskaper. I DN den 28 mars (i en replik på en essä av Larsmo den 11 mars) vidhåller han att Fredborg gjorde en viktig nationell insats och påstår dessutom att hans bok gjorde "den svenska borgerligheten" medveten om nazismens brott (DN 28/3). Konstigare argument får man leta efter: Alla stora liberala och socialdemokratiska tidningar hade rapporterat om judeutrotningen långt innan Fredborgs bok kom och till "borgerligheten" hörde väl också personer som Torgny Segerstedt eller de medlemmar i den liberala studentföreningen Verdandi som tillsammans med socialdemokratiska och kristna studenter stod på den flyktingvänliga sidan under Bollhusmötet? Men saken är väl helt enkelt den att bara den yttersta
högern och den yttersta vänstern existerar i Jan Myrdals historieskrivning.
Ändå är frågan om man verkligen förklarar något genom att konstatera att det väsentliga för Myrdal är klasskamp och revolution snarare än distinktionen mellan dem som håller på demokrati och dem som inte gör det. Det avgörande tycks snarare vara en föreställning om "det nationella".
Nationalismen är för Jan Myrdal alltid progressiv, skriver Ola Larsmo i DN 29/3. Det betyder i så fall att en person som Fredborg inte kan ha varit antisemit även om fakta pekar på motsatsen. Men det kan faktiskt också betyda något annat, nämligen att frågan om antisemitism — eller folkmord — helt enkelt saknar betydelse för Myrdals ställningstaganden. Till Myrdals insatser i svensk debatt hör också att han försvarat eller slätat över Robert Faurissons påståenden om att Förintelsen aldrig ägt rum.
Frågan om Myrdal alls intresserar sig för folkmord ställer sig själv genom hans försvar för Pol Pot och de Röda khmererna i Kambodja 1975-79. Myrdals hållning nu (Aftonbladet 28 mars) är exakt densamma som på 70-talet: De röda khmererna ville "bygga landet med egen kraft". Han såg inget folkmord när han och tre andra svenska maoister besökte "Demokratiska Kampuchea". Även om det kanske dog en hel del människor så var det bara en följd av historiens utvecklingslagar. Kambodjanerna hade varit i "ett betydligt lyckligare läge i dag" om Pol Pot fått sitta kvar.
Inget medgivande av det som verkligen skedde, inga prövande frågor, inget försök att resonera om rätt och orätt. Det enda som räknas för Myrdal är att Kambodja under Pol Pot stod utanför det imperialistiska och kapitalistiska världssystemet (inga "lånehajar", inga "hjälparbetare, FN-representanter, sexturister och annan otäck samhällskrapyl"). I ett sådant perspektivet spelar nog ett folkmord ingen roll.
Inte heller spelar antisemitism bland svenska "nationella" någon roll. Det nationella är progressivt, oavsett vad det innebär i övrigt och dessutom, som i Kambodja, en motvikt mot det kapitalistiska världssystemet. Är bryggan till försvaret för Faurisson just att denne förnekar de erfarenheter som gett kraft åt Europas återuppbyggnad som en del i detta globala system?
Jan Myrdals åsiktsprofil illustrerar hur det kan gå om alla ställningstaganden underordnas en enda princip som aldrig nyanseras eller ifrågasätts.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör
Politisk chefredaktör