Söker du jobb och har ett vanligt svenskt namn så får du antagligen komma på anställningsintervju om du har rätt meriter. Söker du samma jobb och har ett namn som inte "låter svenskt" så är risken stor att du sorteras bort så fort arbetsgivaren har öppnat kuvertet med din ansökan - helt oavsett vilka meriter du har.
Dagens Nyheter har i en förtjänstfull reportageserie låtit fyra studenter, två med "svensk" och två med "utländsk" bakgrund söka arbete. Studenterna har jobbat i par och uppgivit likvärdiga meriter. Därmed har arbetsgivarnas uppträdande kunnat jämföras på ett sätt som inte låter sig bortförklaras.
Diskrimineringen är tydlig. Men den är också svår att komma åt - annat än i de fall som är så flagranta att de kan föras till diskrimineringsombudsmannen, DO. DO kan också få stöd av starkare instruktioner, större resurser och tuffare lagstiftning. Staten och kommunerna kan fatta politiska beslut om hur de ska uppträda som arbetsgivare. Privata företag kan uppmuntras att aktivt bekämpa diskriminering vid rekryteringen.
Men något absolut säkert skydd mot diskriminering går inte att konstruera. Den enskilda arbetsgivaren måste också ha kvar sin frihet att i valet mellan flera likvärdiga sökande själv välja den som man tror passar bäst på den egna arbetsplatsen.
Problemet är förstås att sådana beslut så ofta fattas på slentrianmässiga grunder. Man tror, utan att reflektera närmare, att den som passar bäst för en viss uppgift är den som har ungefär samma bakgrund som de som redan jobbar på samma ställe.
Den diskriminering som följer är djupt kränkande för dem som drabbas och samtidigt ett samhällsekonomiskt slöseri. Alla har rätt att bedömas på samma grunder som and-ra. Det borde också vara självklart för alla större arbetsgivare att verksamheten som helhet vinner på att medarbetarna har olika typer av bakgrund och olika erfarenheter.
Problemen skulle minska med en mer dynamisk ekonomi och brist på arbetskraft. Då skulle det slöseri som diskriminering av alla slag innebär bli ännu mer ohållbart än nu.