Information ger makt. Att känna till mer om såväl sina vänner som sina fiender, än vad de känner till om en själv, ger ett övertag. Ett övertag som kan komma att bli användbart när en situation ställs på sin spets och de egna intressena behöver skyddas. Men mot alla former av snokande måste begrepp som moral och tilltro ställas.
Går den egna informationstörsten verkligen att rättfärdiga, och vilken skada kan uppstå för den berörda parten om informationen läcker? Väger vetandet tyngre än den tillit som riskeras?
Att nationalstater allt som oftast bedriver olika typer av spanings- och övervakningsverksamhet, i det fördolda, har varit känt sedan länge. Ytterst har det handlat om den egna säkerheten. Men i en allt mer digitaliserad värld talar mycket för att mönstret för hur detta sker radikalt har förändrats.
Med rätt tillgång till teknisk expertis har det blivit både enkelt och smärtfritt att komma över hemlig data från utomstående. Lättillgängligheten har medfört att begrepp som moral och tilltro har fått stryka på foten för parollen: ”hellre för mycket än för lite”. Frågan är om det även finns en outtalad acceptans för ett sådant förhållningssätt, nationalstater emellan.
För en dryg vecka sedan kom uppgifter om att den amerikanska säkerhetstjänsten NSA hade avlyssnat den tyska förbundskanslern Angela Merkels telefon under mer än ett årtionde. Merkel har reagerat kraftfullt på avslöjandet, och krävt den amerikanske presidenten Barack Obama på svar. Den tyska inrikesministern, Hans-Peter Friedrich, har till tidningen Bild am Sonntag sagt: ”Om amerikanerna har avlyssnat mobiltelefoner i Tyskland har de brutit mot tysk lag på tysk mark.”. Måhända är den tyska indignationen äkta, men det finns även en risk för att Merkel och Co endast säger exakt det som förväntas, utåt. Att en insikt om att det är på just detta vis som övervakning sker på 2000-talet fanns där redan innan avslöjandet.
I en kommentar för Financial Times är redaktören för tyska tidningen Die Zeit, Josef Joffe, inne på just det spåret. Han menar att det inte är någon idé att ”gnälla”, utan bara att acceptera den nya ordningen och själv se till att spana mer effektivt än sina konkurrenter. Men det är att bagatellisera en i grunden mycket viktig fråga.
Det går inte att komma ifrån att övervakningen inte bara slår mot personer i maktposition. I terroristbekämpandets namn samlas mängder av information in, om allt för breda lager av befolkningen. Det är ett allvarligt hot mot den personliga integriteten.
Många nationalstater lämnar i dessa sammanhang mycket att önska, både vad gäller moral och tilltro. Symptomatiskt är även att den som har avslöjat den senaste tidens övervakningsskandaler, Edward Snowden, i dag lever i ett närmast rättslöst tillstånd. Ingen nationalstat tycks vilja befatta sig med en sådan ”tjallare”.