När avgår Tony Blair?
Alla visste att det var Tony Blairs sista valrörelse som premiärminister. Men torsdagens parlamentsval blev ingen glansfull avskedsföreställning. Blair blir historisk som den förste Labourledare som vunnit tre val i följd, men hans majoritet blir nu kraftigt reducerad och spekulationerna om hur snabbt han avgår har redan börjat.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
själv säkert var övertygad om motsatsen.
Det verkligt förödande har inte varit kriget i sig utan den bild som bitit sig fast av en premiärminister som inte är att lita på. Medan Labour tidigare vunnit stora valsegrar tack vare Blair har partiet nu behållit regeringsmakten med ett nödrop.
Att Blair och Labour ändå vann förklaras i första hand av två faktorer. Den första är att majoriteten av britterna identifierar sig med den kombination av social ansvarskänsla och fungerande marknadsekonomi som varit grundlinjen i Blairs politik och som så tydligt skiljer sig från den dogmatiska vänsterlinje som flera tidigare Labourledare företrätt.
Den andra är att det största oppositionspartiet, de konservativa, alltjämt framstår som otidsenliga och inbördes splittrade och att partiet saknade trovärdighet som kritiker av Irakpolitiken eftersom man så tydligt stödde regeringen 2003.
Följden har blivit att tre av fyra väljare som övergett Labour har gått till det andra oppositionspartiet, Liberaldemokraterna, som framstår som modernt och reformvänligt på ungefär samma sätt som Labour men som också kritiserat Irakpolitiken på ett sätt som vunnit respekt också hos många som ansåg att Blair trots allt gjorde det riktiga.
Liberaldemokraterna har under efterkrigstiden varit ett ständigt offer för det brittiska valsystemet — en respektingivande andel av rösterna har decennium efter decennium resulterat i föga mer än en handfull parlamentsmandat. Men partiet har samtidigt på många håll varit starkt i lokalpolitiken och har i många frågor — inte minst Europapolitiken — legat långt före både Labour och tories. De reformer i det brittiska styrelsesättet som Blair genomförde under sin första mandatperiod var direkt
kopierade från liberalerna och en koalition mellan Labour och liberaler har ibland förefallit tänkbar.
Det uttalade målet för den liberale ledaren Charles Kennedy är att till nästa val — sannolikt 2009 — erbjuda ett mer trovärdigt oppositionsalternativ än de konservativa och återta den roll som liberalerna vid 1900-talets början spelade i brittisk politik. Han är på god väg — med över 60 mandat i underhuset och nära 23 procent av rösterna i hela landet har liberalerna i vissa avseenden ett bättre utgångsläge än de konservativa.
Tories har fler röster, men dessa är påfallande koncentrerade till södra och sydöstra England medan den nödvändiga återhämtningen i norr, i Skottland och i Wales i stort sett uteblivit. Det är alltså förståeligt att den konservative partiledaren Michael Howard, trots framgången i mandat och i någon mån i röstandel, i går eftermiddag valde att avgå. Avsikten är givetvis att hans eftereträdare ska få tid på sig att återuppbygga det konservativa partiet från grunden, ungefär på samma sätt som Tony Blair
återuppbyggde Labour efter en serie förödmjukande valnederlag.
Medan liberalernas problem inför 2009 kan bli att de samtidigt måste vara ett slagkraftigt alternativ till Labour i norr och i industristäderna och till de konservativa i söder, har de konservativa problem med hela sin politiska framtoning, både i frågor som gäller moral och kultursyn, i skatte- och välfärdspolitiken och inte minst i Europafrågan. Behovet av renovering är stort men frågan är om någon av de tänkbara ledarkandidaterna kan genomföra den.
Med sådana förutsättningar skulle normalt sett en Labourregering kunna vara ganska säker på att få igenom sin politik, även med den starkt minskade majoritet som Blair nu fått. Men otåligheten och revoltlusten inom partiet kan bli stor, i synnerhet om partiet förlorar ytterligare i några fyllnadsval.
Det som avgör tidpunkten för Blairs avgång kan bli EU-politiken. Storbritannien är ordförandeland i höst och om ja-sidan vinner den franska folkomröstningen i maj så väntar en brittisk omröstning nästa år. Blair vill säkert kunna avgå efter en sista triumf, för att sedan lämna över till finansminister Gordon Brown. Men ödet och väljarna kan vilja något helt annat.