Den mer garderade och svale Barack Obama skulle säkerligen aldrig blotta sig så. Men dagen före sin 50-årsdag skrev han under en lag som tillåter USA att höja sitt skuldtak och undvek därmed att landet kastades in en ekonomisk och politisk kris med oöverblickbara konsekvenser. Den enda tillfredställelse Obama lär ha känt var att det faktiskt kunde ha varit värre. Någon anledning att fira sin politiska försvagning fanns det inte.
Men trots att en katastrof undveks, den amerikanska staten kan även fortsättningsvis betala för sig, ser framtiden mörk ut. Man har egentligen bara fått en frist. Tillväxten är fortsatt låg, arbetslösheten ger inte med sig och lösningarna på de strukturella problemen – ett socialförsäkringssystem, sjukvård och pensioner, vars finansiering inte håller jämna steg med kostnadsutvecklingen – blockeras av djupa ideologiska motsättningar.
Så här var det aldrig tänkt att bli. Barack Obama blev president mycket tack vare löften om att överbrygga vad han som kandidat beskrev som konstruerade och destruktiva motsättningar mellan demokrater och republikaner. Men hans ämbetsperiod har dominerats av en polarisering och konfrontation som saknar motstycke i modern tid. Misstroendet mellan partierna är nästan total samtidigt som den personliga animositeten mellan kongressens ledamöter är så stor att de knappt kan umgås hövligt.
Mycket har skrivits om Tea Party-rörelsens hätska retorik och dess oproportionerliga inflytande över republikanernas dagordning. Rörelsens framgångar, vilket uppgörelsen om skuldtaket visar, är obestridliga. Många amerikaner anser nu att USA levt över sina tillgångar och måste minska sina utgifter.
Men frågan är om de är villiga att acceptera en politik som, när den ekonomiska krisen gjort så många sårbara, riskerar att radikalt försämra deras sociala trygghet. Förra höstens republikanska valseger till stor del en proteströst: mot ekonomisk kris, arbetslöshet och ett politiskt system som tycktes oförmöget att lösa grundläggande samhällsproblem. Det var inte en folkomröstning om att privatisera pensionssystemet och sjukvården till fattiga och gamla.
Den republikanska majoriteten i representanthuset har anammat Tea Party-rörelsens omedgörlighet. De har försvagat Barack Obama men, genom sina drastiska metoder, också sig själva. En majoritet väljare önskar kompromisslösningar och pragmatism men lär bara få mer av samma konservativt renläriga vara fram till valet 2012. Besvikelsen över Barack Obama, hans distanserade ledarskap och oförmåga att bryta de ideologiska blockeringarna, är påtaglig. Men när väljarna ser sig om efter alternativ till sittande president kommer en majoritet att finna politiker som ligger så långt ifrån deras egna grundvärderingar att Obama i slutänden framtår som det enda möjliga valet.
Demokraterna och Vita huset kan därför – och troligen med goda skäl – hoppas att republikanerna fortsätter i samma hårdföra, oförsonliga stil. Den kommer i slutänden att slå tillbaka mot dem själva.