Tariq Ali är en pakistansk-brittisk författare, marxist, ateist och hård kritiker av islamisk fundamentalism - samtidigt som han skoningslöst attackerat allt som kan kallas västerländsk imperialism. Det är en hållning som är värd respekt för sin konsekvens - men som lätt leder vilse när grundattityderna ska tillämpas på ämnen som ligger utanför kartan.
Ali beskriver helt korrekt antisemitismen som "en rasistisk ideologi riktad mot judar" och han tar tveklöst avstånd från den. Ändå blir det fel - eftersom antisemitismen, ett fenomen med en tvåtusenårig närvaro i den europeiska kulturkretsen - inte låter sig analyseras i termer av motsättningar mellan arbete och kapital eller mellan kolonialmakter och koloniserade.
Alla som ägnat tid åt ämnet vet att antisemitismens ursprung finns i den tidiga kristna kyrkans behov av att avgränsa sig från sitt judiska ursprung. Därmed fanns också ett behov av att motivera hatet intellektuellt. Antisemitismen är i princip den enda form av rasism som har en egen skriven "idéhistoria", som givetvis varierat med varje tids intellektuella moderörelser.
Först är felet med judarna att de inte är kristna. Sedan kommer upplysningen och religionskritiken - nu är felet att de alls har en religion. När utvecklingsläran slår igenom utses judarna till en underlägsen ras. När rasismen faller i vanrykte är det judarna som anklagas för att vara rasister. Under nationalismens glansdagar sägs judarna vara rotlösa och utan fosterland - sedan förvandlas de till trångsynta nationalister.
Historiskt finns ett nära samband mellan utbrott av judehat och sammanbrott för civilisation och anständighet också i andra avseenden. Och beskyllningarna mot andra grupper har ofta följt samma mönster som beskyllningarna mot judarna - om de kan anklagas för ritualmord utan att någon reagerar så kan den som vill anklaga muslimer eller katoliker för samma sak.
Tariq Ali har ingen dragning till sådana föreställningar. Det förbluffande med artikeln i DN är att han inte verkar ha upptäckt den långa idéhistorien, antisemitismens seghet och elasticitet (han påstår nästan i klartext att den är ett 18- och 1900-tals fenomen), dess roll som vägröjare för hat mot andra grupper eller dess förmåga att tillhandahålla rekvisita för beskyllningar mot vem som helst. I stället slår han, som renlärig marxist, fast att judarna fungerade som "mellanhänder i det förkapitalistiska samhället" och verkar faktiskt tro att ämnet därmed är uttömt.
Därför är det bara naturligt att han helt missförstår orsaken till att Förintelsen under andra världskriget har en särställning i all forskning och historieskrivning om folkmord. Skälet är inte alls, som han påstår, att det hände i Europa eller att morden utfördes systematiskt - utan att detta veterligen är enda gången i historien som en politisk ideologi konstruerats kring föreställningen att en viss utpekad grupp är ett dödligt hot mot alla andra och måste utplånas till sista åldring och spädbarn (folkmordet i Rwanda har dock liknande drag och berörs inte heller av Tariq Ali).
Oförmågan att förstå Förintelsen förklarar också den rent obscena parallell mellan nazismen och de judiska nationella strävandena, alltså sionismen, som Ali gör sig skyldig till längre fram i texten. Sionismen innehåller inga rasföreställningar, ingen tro på judisk överlägsenhet och andras underlägsenhet, inga apokalyptiska teorier om en slutstrid mellan oförsonliga motsatser och den är förenlig med en lång rad politiska attityder.
Att DN:s kulturredaktion velat reda ut begreppen kring antisemitismen är i och för sig lovvärt. Men varför välja en skribent som missförstår Förintelsen och tillämpar marxistisk dogmatik på fel ämne?
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör