I Sierra Leone verkar sedan 2003 en halvinternationell krigsförbrytardomstol skapad av regeringen i Sierra Leone tillsammans med FN. Charles Taylor är åtalad för krigsförbrytelser under inbördeskriget på 1990-talet. Domstolens trovärdighet och anseende hos eftervärlden var beroende av att denna fula fisk inte fick slinka undan.
Eftersom ingenting är enkelt var Liberias ledning, i dag den nyvalda presidenten Ellen Johnson-Sirleaf, länge ovillig att pressa Nigeria att lämna ut Charles Taylor. Oviljan berodde på rädsla för att krav på utlämning och rättslig prövning av Taylors brott skulle orsaka oro och instabilitet i Liberia och i regionen, och i förlängningen nytt krig. Inom parentes är Sverige just nu på plats i Liberia genom sin för närvarande största insats med fredsbevarande trupper, i FN:s regi.
Det var internationella påtryckningar framför allt från USA som till slut fick den liberianska presidenten att ställa upp och trycka på i jakten på Charles Taylor. USA har ju självt på senare tid har varit skeptiskt till FN och till internationella domstolar och har ett något kluvet förhållande till respekten för den humanitära rätten i krig.
Rättegången mot Charles Taylor är så kontroversiell att den inte kommer att kunna hållas i Freetown, Sierra Leones huvudstad, där krigsförbrytardomstolen ligger utan kommer troligen att äga rum i Haag. Det befaras att Taylor om rättegången hölls i Freetown skulle kunna använda rättssalen för att återigen piska upp stridslusten hos sina sympatisörer.
Trots att krigsförbrytardomstolen i Sierra Leone skapades gemensamt av Sierra Leones regering och FN, och alltså inte påtvingades Sierra Leone av FN:s säkerhetsråd som fallet var med tribunalen för Rwanda, är dess sorgliga öde att den är gravt impopulär.
Pengarna hade i ett så fattigt land kunnat användas bättre än till rättegångar mot forna krigsherrar, är en vanlig uppfattning. Till detta kommer att det i fredsavtalet 1999 proklamerades total och ovillkorlig amnesti för alla som deltagit inbördeskriget, ett löfte som senare drogs tillbaka när freden åter hotades trots amnestin och den FN-stödda krigsförbrytardomstolen inrättades.
Sierra Leone-domstolen har själv sagt i sina officiella rapporter att den är beroende av FN:s fredsbevarande trupper i landet för sin säkerhet, men sedan senaste årsskiftet är FN-trupperna tillbakadragna och deras uppdrag slut. Domstolen själv skall avsluta sitt arbete och läggas ned senast vid utgången av 2006 , men det torde i realiteten bli vid en senare tidpunkt när rättegången mot Charles Taylor är avklarad.
Det är alltså inte självklart att en uppgörelse i rättsliga former med krigsförbrytare ur det förflutna är vad befolkningen önskar. Det är heller inte nödvändigtvis så att en rättslig uppgörelse stärker freden i det korta perspektivet.
Ändå vill jag tro att rättegångar mot krigsförbrytare när freden skall vinnas är oundgängliga, tillsammans med andra insatser för återuppbyggande. Förutom att vara det juridiskt och moraliskt riktiga, talar mycket för att ett nappatag med det förflutna och gärna i rättsliga former som biter på brottslingarna är nödvändigt för att ett samhälle såväl som individuella brottsoffer skall kunna återhämta sig mentalt och gå vidare.
En kritisk brittisk forskare som studerat Sierra Leone talar om vågen av huvudsakligen västinspirerade krigsförbrytarrättegångar på senare år som en "tankemässig kolonisering"; att väst tvingar på övriga världen ett särskilt sätt att tänka vad gäller rättens roll som gränssättare för makt och våld såväl i fred som i krig.
På ett fält redan fullt av motsägelser får ordet kolonisering plötsligt en positiv klang. Om krigsförbrytarrättegångar bidrar till en global människorättsideologi, om än med västligt ursprung, desto bättre.
Inger Österdahl | Professor i folkrätt