När går Bosnien med i EU?
Kan Bosnien bli medlem av EU? Eller av Nato? När Daytonavtalet som gjorde slut på det förödande kriget, skrevs på för tio år sedan skulle frågan ha varit absurd. I dag är atmosfären en annan.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
1995 satt Slobodan Milosevic kvar vid makten i Belgrad och Milosevics medverkan var nödvändig för att ett avtal alls skulle vara möjligt. I dag hoppas Serbiens nya ledare på ett framtida medlemskap i EU och Kroatien har redan godkänts som kandidatland. Konsekvenserna för Bosnien märks genast. Den egendomliga form av federalism, med tre presidenter och två nästan helt självständiga delstater som 1995 var priset för att få serbsidan att gå med på en fredsuppgörelse, ska nu överges. Bosnien-Hercegovina ska bli en enhetsstat med en gemensam president, en stark gemensam premiärminister och ett starkt parlament.
Daytonavtalet hade en enda förtjänst — det gjorde slut på kriget. Men den politiska struktur som de tre parterna tvingades gå med på innebar i verkligheten att den etniska rensningen bekräftades och att alla försök till gemensamt beslutsfattande blockerades.
Det enda sättet att åstadkomma resultat i viktiga frågor var att den internationella "höga representanten" körde över parterna och styrde genom dekret. Bosnien blev i verkligheten ett protektorat under FN, USA och EU och bara i teorin en självständig och sammanhållen statsbildning.
Någon egentlig försoning efter kriget var naturligtvis inte möjlig under sådana omständigheter. Tvärtom hölls konflikterna vid liv — något som bland annat illustreras av den bosnienserbiska oviljan att lämna ut krigsförbrytare som Ratko Mladic och Radovan Karadzic till tribunalen i Haag. Än i dag har Bosnien två polisstyrkor och två arméer.
Så kan det inte fortsätta. Den höge representanten själv, den brittiske förre liberale partiledaren Paddy Ashdown, uppmanade också vid tioårsjubileet parterna att ta sig ur skyttegravarna och gemensamt ta sig an landets framtid.
Ska man tro de utfästelser som gjordes i måndags kan detta faktiskt också ske. Och det finns åtminstone ett starkt skäl att tro att Bosniens politiska ledare kommer att försöka leverera det som de utlovat. Genom att revidera Daytonavtalet och göra Bosnien-Hercegovina till en normalt fungerande stat kan landets ledare nämligen öppna dörren till EU och Nato.
Ett omedelbart medlemskap i EU är naturligtvis otänkbart. Man får börja med förhandlingar om samarbete och kanske ett associationsavtal. Men i förlängningen finns, precis som för alla andra europeiska demokratier, möjligheten att ansöka om medlemskap.
Om dagens förlamning inom EU bryts så kan ett medlemskap mycket väl bli aktuellt om tio år. Och alla inser att det är just medlemskap i EU som effektivt skulle kunna bryta nacken av alla demoner från krigsåren och inleda en ny tid — inte bara för Bosnien utan för hela det f d Jugoslavien.
Det är inte bara Serbien och Kroatien som nu hoppas på en närmare anknytning till unionen. Detsamma gäller Makedonien och kan snart komma att gälla också för Montenegro och Kosovo. Det kan inte sägas för många gånger att utan EU och den enorma dragningskraft som unionen har på fattiga länder som drabbats av krig och diktatur hade allt på Balkan fortsatt som förut.
Vad EU betyder ekonomiskt betyder Nato säkerhetspolitiskt. Men USA:s utrikesminister Condoleezza Rice var mycket tydlig när hon talade vid mötet i Washington. Inget Balkanland som inte tar ansvar för att gripa sina krigsförbrytare har några utsikter att kunna bli medlem i alliansen. Och reaktionen från de tre bosniska ledarna var den nödvändiga. Varken Mladic eller Karadzic representerar Bosnien eller Bosniens serber och deras fortsatta flykt hotar vår framtid, hette det.
När ledande politiker från Bosniens tre stora folkgrupper gemensamt uttalar sig på det sättet har något mycket viktigt hänt.