Varken regeringen i Damaskus eller den stridande oppositionen har hållit sina löften. När konflikten och Annans process i förra månaden nådde en kritisk punkt stod i sin tur FN och världssamfundet lamslagna av oenighet.
Särskilt tungt faller anklagelserna mot FN:s säkerhetsråd. Till en början ställde sig rådet enigt bakom Annans mandat i februari och senare också bakom hans plan för en ordnad maktövergång och kompromiss mellan parterna i Syrien. Men när det visade sig nödvändigt att använda skarpare medel för att verkställa planen satte sig säkerhetsrådsmedlemmarna Kina och Ryssland på tvären.
Kofi Annan får medhåll från FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, som också menar att säkerhetsrådet har stått i vägen för en lösning i Syrien som hindrar blodutgjutelse, snarare än att bidra till en effektiv diplomatisk process. Även utrikesminister Carl Bildt var tydlig i fredagens P1 Morgon med att Kofi Annans uppgift har gjorts omöjlig genom fundamentala meningsskiljaktigheter i säkerhetsrådet. Det är osannolikt att Annans efterträdare, om det blir någon och vem det än i så fall blir, kan åstadkomma mer utan ett enat råd i ryggen.
Att Ryssland och Kina nu sannolikt har förmått FN att gå miste om ett tillfälle att stoppa våldsamheterna är ännu ett stort misslyckande för organisationen. Framöver har FN två viktiga uppgifter att ta itu med.
Den första och mest akuta är att adressera behoven av humanitära insatser. Sommarens syriska skördar har till stora delar gått om intet under konflikten. FN:s matprogram FAO räknar med att tre miljoner människor kommer att behöva hjälp med sin livsmedelsförsörjning i spåren av stridigheterna. Även de omfattande flyktingströmmar som rör sig från konfliktens härdar ut i landet och in i grannländer, kommer att kräva humanitär hjälp från omvärlden.
Den andra och betydligt svårare uppgiften är för säkerhetsrådet att leva upp till sitt ansvar enligt FN-stadgan. Rådets ansvar innebär att man ska agera för att skydda civila mot militärt våld och förhindra brott mot mänskligheten. I den frågan går rådsmedlemmarna nu en balansgång som ytterst hotar FN:s legitimitet.